19 november 1992 släppte Sverige den fasta växelkursen efter tre månader av valutadramatik. Kronan föll som en sten, 30 procent på några timmar.
Två dagar senare var Thomas Franzén, vice riksbankschef, och jag kallade till EU:s monetära kommitté för att försöka förklara vad som skett. Vi bytte plan i Paris och när vi passerade valutaväxlingskontoret på Kastrup noterades inte ens den svenska kronan. Valuta- växlarna ville inte röra vid den.
Inte så bra för den nationella självkänslan. Carl Bildt hade just konstaterat om kronans fall att "ett misslyckande ska kallas ett misslyckande".
Nu har kronan på ett halvår fallit med 50 procent mot dollarn. Kronan försvagas mot alla valutaindex. Få tycks riktigt bry sig.

Förklaringen till den tämligen lättsinniga synen på kron- kursen är att devalveringar så ofta varit ett sätt att lösa Sveriges problem genom att lyfta över dem på andra.
Sverige kom ur den ekonomiska så kallade Koreakrisen 1950 med en svag krona och kom in i den tidens fasta växelkurssystem på ett sätt som gjorde svenska varor billiga när världen började hämta sig från kriget och Europa skulle byggas upp på nytt. Där grundades det svenska välståndet.
1976- 1981 devalverade de borgerliga regeringarna kronan fyra gånger. När den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1984 genomförde den sin superdevalvering med 16 procent.
I stället för att ta itu med höga kostnader, felaktig industristruktur, för lite nyföretagande och låg effektivitet sänkte Sverige genom devalveringar priset på våra exportprodukter. Omvärlden knotade eftersom deras företag fick sämre konkurrensvillkor, men Sverige frodades.
Sedan 19 november 1992 flyter den svenska kronan och omvärlden värderar den allt lägre.
Orsakerna är flera, men handlar knappast om Sverige. Den här gången är den svenska ekonomin i så god ordning det går, givet att världsekonomin är i kaos.
Skälen till kronkursen är att världens ekonomiska aktörer flyr risk. Och därmed lämnar de en liten valuta som har visat sig historiskt instabil. De är rädda för att bli instängda om de håller kronor.
Därtill kommer några specifikt svenska faktorer. Svenska banker har lånat ut för cirka 1000 miljarder svenska kronor i Polen, Ryssland, Ukraina och Baltikum. Värst utsatt är Swedbank, där staten nu tvingas gå in som storägare. Men bankerna har inte lånat ut i kronor utan i dollar och euro. För varje dag blir de potentiella förlusterna större och därmed ökar valutariskerna. Svenska stor- företag har också lånat på den internationella marknaden i dollar och euro. Nu kräver de utländska bankerna tillbaka pengarna. Då händer två saker: De svenska företagen säljer kronor för att betala - och sänker därmed kronan. Sam- tidigt tvingas de finansiera sig hos de svenska bankerna och tränger därmed ut småföretagare och hushåll.

Det verkar mest sannolikt att kronan fortsätter att försvagas. Riksbanken aviserar att räntan är på väg mot noll, därmed får man sämre betalt för att hålla svenska kronor. Riksbanken har dessutom öppet resonerat om att genom olika interventioner på marknaden sänka kronkursen ytterligare i syfte att få människor att tro att inflationen kommer tillbaka och att det därför är bäst att börja handla nu innan allt blir dyrare.
Effekten av kronkursen på exportindustrin blir allt mindre för varje år. En svenskproducerad Volvo består till minst 40 procent av utländska delar - som alltså blir dyrare.
Den svaga valutan innebär att svenskarnas köpkraft minskar och bidrar till den dåliga spiralen med mindre efterfrågan, svårigheter för handeln och sviktande hemmamarknad.
Om den standardsänkning som kronfallet innebär beslutats genom en skattehöjning eller lönesänkning för alla hade det blivit ett ramaskri. Nu kommer försämringarna på ett svår-genomträngligt sätt.
De fasta växelkursernas tid är förbi. Men de snabba växlingarna i kronkursen skapar osäkerhet hos omvärlden. Som vanligt är det knepigast för småföretagen som har svårig-heter att valutasäkra sig. Stabil valuta är en nyckelfaktor för ekonomisk tillväxt.
Men det stora problemet är att riksbanken kan ha rätt. Den låga kronkursen väcker tro på inflation. Någon gång vänder ekonomin och då innebär den svaga kronan fotogen på den inflationsbrasa som byggs upp genom att industriländerna nu samlar på sig jättelika under-skott.

Först blir vi fattigare av kron- fallet, sedan av inflationen.
Teoretikerna hos riksbanken och bland nationalekonomerna menar att man får ta itu med det problemet då. När det börjar komma tecken på att ekonomin vänt ska räntorna höjas och nya besparingar dra över den offentliga sektorn.
Men teoretikerna sitter inte i styrrummet. Viljan att dra i bromsen efter de svåra åren, när människor vill ha belöning för uppoffringarna, kommer att vara liten.


OLLE WÄSTBERG
Olle Wästberg är generaldirektör för Svenska institutet och var
statssekreterare i finansdepartementet under valutakrisen 1992.