ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Offer för orkanen Katrina i södra USA får hjälp med vatten vid ett tillfälligt uppsatt sjukhus vid New Orleans flygplats.
Offer för orkanen Katrina i södra USA får hjälp med vatten vid ett tillfälligt uppsatt sjukhus vid New Orleans flygplats.

Svenska journalister saknar yrkesheder

ANNONS:
FAKTA

Roland Poirier Martinsson är doktor i teoretisk filosofi och aktuell med boken "Sånt är livet" (Norstedts).
Han har jobbat som nyhetschef och nattchef på flera svenska dagstidningar.

Visa merVisa mindre
Efter katastrofen som drabbade Louisiana har svenska medier iscensatt en av de värsta propagandakampanjer som landet har skådat. Genom att noggrant sila uppgifter i amerikansk press har en osann bild av USA som ett klasssamhälle i kaos manats fram. Falska påståenden och hårdvinklingar har använts för politiska syften medan empatin med offren har lyst med sin frånvaro.
Det menar Roland Poirier Martinsson, författare och USA-kännare, som känner ett starkt obehag inför den svenska nyhetsrapporteringen från USA.
När Katrina närmade sig USA var oron stor. Orkanen var på väg mot New Orleans, Golfkustens mest sårbara stad. Sedan i julas hade myndigheterna visserligen satsat på att trygga staden, men med tanke på Katrinas styrka beslutade sig president George W Bush ändå för en extraordinär åtgärd: han ringde stadens borgmästare och bad denne genomföra en obligatorisk evakuering. Ingen visste det då, men presidentens förutseende skulle visa sig rädda livet på tiotusentals människor. Dagen efter Katrina tycktes dock allt ha gått bra. DN sammanfattade stämningen: "de värsta mardrömsscenarierna förverkligades inte." Intresset i Sverige mattades. I New Orleans verkade det som om de som avböjt myndigheternas erbjudanden att lämna hade fått rätt. Katrina var inte värre än flera tidigare orkaner. Då inträffade det som ingen förutsett. Vallarna runt Pontchartrain gav vika. Eftersom de var väl underhållna kom det som en chock. Vattnet vällde in över staden. Särskilt drabbades välbärgade områden med vit befolkning. Presidenten handlade omedelbart. På torsdagen begärde han 80 miljarder i katastrofhjälp. Samtidigt mobiliserades den största räddningsinsatsen i USA:s historia. Jämfört med förra gången en orkan slog hårt mot landet gick det nu tre gånger så fort att få i gång en effektiv hjälpoperation, trots värre omständigheter. Nu har en dryg vecka gått. De som stannade i staden har undsatts. Louisiana och USA bestod provet. Folket blickar framåt. Ungefär samtidigt som kaoset sakta började tvingas till ordning - efter några vidriga dagar - exploderade media i Sverige i en av de värsta propagandakampanjer som landet skådat. I SvD utnämns USA till ett laglöst land. Lördagens förstasidesrubrik i DN är "Kritiken växer mot president Bush", söndagens att "Svart vrede skakar USA"; nyhetssidorna toppas med "Rasfrågan hot mot Bush" och "Det här påminner om slavskeppen". Sydsvenskan påstår att "våldet har tagit över". Tidningen kommenterar att supermakten är ett u-land, ett klassamhälle som inte bryr sig om sina svarta. I samma tidning bortser en tänkare vid Ålborgs universitet från liken och konstaterar att "den verkliga tragedin är att ledarna varit oförmögna att leda". I Expressen vet Per Wirtén att Bush inte sörjer katastrofen eftersom New Orleans är en syndig stad. Tidningens reporter, Johan T Lindwall, rapporterar att militären jagas bort av rövarband. I Dala-Demokraten kallar Göran Greider USA för "ett befäst fattighus". Aftonbladets Åsa Linderborg beskriver USA som ett "land med tredje världen-karaktär" med ett "extremt fattigproblem". Bush är "president i ett land där man är rädd för sina egna medborgare ". AB:s Johanna Hildebrandt ser hur "huvan slits bort från landets snygga varumärke och fram väller varet i form av skriande fattigdom". På lördagen toppar Aktuellt sin hemsida med att orkanen är ett test på Bushs ledarskap och SR med "Skarp kritik mot Vita huset". Varje nyhetssändning upprepar budskapet. Det talas om "Bushs arrogans" (Östgöta-Corren) och en "extremt korkad president" (Nerikes Allehanda). Och det är bara ett litet urval. Överallt samma analyser. Katastrofen beror på att Bush sparat på säkerheten. Undsättningsarbetet havererade på grund av Irakkriget. Myndigheterna bryr sig inte om offren därför att de är svarta. Av de tre påståendena (som man nått genom att noga sila amerikansk press) är två falska och det tredje i bästa fall extremt hårdvinklat, men troligen också det falskt. I Sverige får de representera sanningen. Ingen skriver att besparingarna inte träffat de vallar som gav vika. Att Röda korset i Sverige och ingenjörstrupperna i USA har gjort bedömningen att de hade rasat även om de varit kraftigt förstärkta. Att förberedelserna är en delstatsangelägenhet. Ingen räknar ut att bara en tiondel av USA:s soldater är i Irak. Brist på manskap är inte ett problem i Louisiana, däremot tar det givetvis några dagar att få folk på plats. Ingen berättar att alla erbjöds evakuering. Eller att vita områden drabbades värst. Eller att Louisiana är rikare än Sverige. Eller att fattigdomsgränsen i staten ligger högre än medelinkomsten i Borås. I sin iver att använda katastrofen för politiska syften misslyckas man dessutom med att förmedla empati med de omkomna och deras familjer. USA beskylls för att vara rasistiskt, men i den svenska rapporteringen blir liken efter fattiga svarta sällan något annat än brickor i ett propagandaspel. Det är ett sorgligt skådespel. Vad bör man då säga om min egen bild? Jag vet att segregeringen i New Orleans är nästan lika svår som i Malmö och att de som inte flydde stannade på grund av dålig utbildning, ovana att läsa tidningar och misstro mot myndigheter - och att de är svarta. Givetvis avspeglas min USA-vänliga hållning i tolkningar och urval av fakta. Jag är dock beredd att stå upp för att min version ligger närmare sanningen än den som givits av svenska nyhetsmedier. Ändå är inte min poäng att jag har mer rätt. Vad jag undrar är om det inte finns några opinionsbildare kvar i Sverige som sätter åsiktsmångfald före motviljan till USA? Några journalister som väljer yrkesstoltheten i rapporteringen före konformiteten? Är det bara jag som tycker att det börjar bli obehagligt på ett helt nytt sätt att följa svensk nyhetsrapportering från USA? ROLAND POIRIER MARTINSSON
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: