Jag var på resa men ringde hem från Frankrike och fick veta att Svenska Akademiens nyutnämnde ständige sekreterare Peter Englund kampanjade mot Mattias Gardell och mig. På ett internetkafé kunde jag se vad det rörde sig om.
Det var nyttig läsning. Tidens svenska ålder framträdde tydligt.
Englunds egen text var politiskt hätsk och därtill så obildat plump att den helt passade det andliga patrasket på nät och ledarsidor och utlöste en gängse svensk slamvulkan. Det var som att återuppleva korridorlukten i det Bromma läroverk dit jag förpassades från Förenta staterna våren 1940 och atmosfären av tåbira och de välanpassades feghet på de officiella kulturredaktionerna under det mörka svenska femtiotalet.
Detta nödvändiggör något om vår tids nya svenska ålder och vad den krets står för som denne ständige sekreterare tjänar. Akademien grundades efter förrevolutionär fransk förebild av en sliskigt snaskig övermage, en avorton som sedan politiskt sökte bli den europeiska Kontrarevolutionens ledare.
Han eliminerades till landets bästa men Akademien hans bestod till vår litteraturs olycka. Dess inflytande förmådde inte bli lika destruktivt som förebilden vilken - som bland andra Ivar Lo påpekade - genom sin makt över språket omöjliggjort en fransk proletärlitteratur.

Den blev under artonhundratalet alltmer betydelselös för vår litteratur, ett reaktionärt wirsénskt utskott blott. Där samlades huvudsakligen andra rangens intellektuella, poeter, teologer och jurister. Det svenska språkets verkliga skriftställare som Strindberg sade: Akademien är inte mitt bord.
Sedan kom dynamitkungen Nobel med sina miljoner. Därefter har inte ens den medelmåttigaste svenska akademiledamot kunnat resa ut i världen utan att borden dukats upp med vin och godsaker - och flickor om det är den läggningen som gäller. Akademien fick sin internationella status.

Nobelpriset är destruktivt, det insåg många pristagare - som Laxness - alltför sent. Priset kom och läsarna försvann. Att spelet kring priset är ett spel för svensk exportindustri där CIA och andra intresserade spelar med är länge belagt. Sartre räddade inte bara sin själ utan sin betydelse när han bad Akademien torka sig i ändan med sina korruptionspengar.
Akademien reagerar som ett lackmuspapper på den politiska utvecklingen.
Under en tidigare period då Sverige var politiskt något självständigare - och respekterat i "Syd" - hade en Peter Englund med sin utbildning i MUST och sitt förflutna som trotskistisk infiltratör i SSU haft våta fingret i den tidens luft och varit försiktigare. Nu när Sverige återtar statsrollen från Gustaf III:s tid och skickar soldatesk i vår tids kontrarevolution behöver han inte förställa sig, nu passar hans ord som hand i handske. Ty Akademien är ett ideologiskt samhälleligt organ. Det har att återspegla och så även forma en sin tids härskande smak. Till skillnad från politiskt direkt styrda ideologiska ämbetsverk som Levande historia har Akademien för att bättre tjäna sitt allmänna sociala uppdrag dock en relativt självständig roll.
Det innebär till exempel att när Carl David af Wirsén efter en tjugoårig och för svensk litteratur destruktiv maktutövning år 1912 ersattes som ständig sekreterare av Erik Axel Karlfeldt kom Akademien att styras i mer tidsenlig riktning.
Att Horace Engdahl nu i juni ska efterträdas av Peter Englund kan ses som en motbild till förändringen år 1912 från Wirsén till Karlfeldt. Då var den samhälleliga huvudkraften industrins tillväxt och därmed folkrörelsernas, arbetarrörelsens och bildningsrörelsens växande inflytande. Den larmande militaristiska reaktionen kring Gustaf V - borggårdstal och allt - förmådde inte ens tvinga staten Sverige in i kriget. Nu är folkhemsperioden över. Sverige avindustrialiseras. Av nyss mäktiga folkrörelser har blivit medlemstömda köbildningar till välavlönade bonusbefattningar. Sverige är heller inte längre en självständig och alliansfritt stat utan en avhängig delstat som levererar soldnärer till makternas kolonialkrig.
Då passar Peter Englund som en gång Carl David af Wirsén. Englund är som historiker - till skillnad från en del kolleger - inte känd som plagiator liksom Wirsén på sin tid var en icke oäven kritiker.

JAN MYRDAL