"Harm reduction" - skademinimering - har länge varit tabu i narkotikadebatten. I slutet av mars genomförde Svenska Brukarföreningen ett narkotikapolitiskt seminarium, den första i sitt slag i Sverige, med fokus på just "harm reduction".
Ett av de viktigare budskapen leve- rerade huvudtalaren Dr. Massimo Barra, ordförande för italienska Röda korset och tidigare vice ordförande för internationella Röda korset. Dr. Barra lyfte fram hur en narkotikapolitisk strategi som är helt emot droger, som den svenska, bidrar till att stigmatisering av drog- användare skapas och vidmakthålls. Narkotikan diskuteras och behandlas som vår tids pest som måste bekämpas till varje pris. Men en sådan stigmatiserande strategi skördar fler dödsfall än vad narkotikan i sig gör.
I Sverige har vi till vissa delar en narkotikapolitik som är lika fjärran vetenskap och förnuft som häxjakten på 1500-talet och ungefär lika effektiv. Ett mål som ofta lyfts fram som vägledande i den svenska narkotikapolitiken är att alla måste sluta med droger.
En konsekvens av detta mål är att det försvårar för människor att få behandling med Metadon eller Buprenorfine, som används för att lindra abstinens av ett heroinberoende. Bortsett från att köerna är långa ställs också orimliga krav för att få behandling.
Om heroinister i urinprover visar sig vara positiva på Metadon eller Buprenorfine så nekas de substitutions- behandling med hänvisning till att de inte är heroinberoende. För att få behandling måste därför heroinberoende visa att de brukar heroin, eller avgifta sig från Metadon för att få Metadon. Väl i behandling sparkas folk ibland ut från behandling för att de får återfall.
Med andra ord för att de visar symptom på det de behandlas för. Återfall kan medverka till att det bemöts med hot om indraget socialbidrag, ibland med konsekvensen att individer hotas med vräkning, att deras barn omhändertas. Det konkreta resultatet blir ytterligare marginalisering i samhället. Vill man dess-utom inte sluta knarka tycks tanken vara att en sådan människa inte har några som helst rättigheter.

Ett annat problem är tillgången på rena sprutor som motverkas genom att det hävdas att det skulle uppmuntra till in- jicering av droger, ett annat mer subtilt argument är att man inte kan ge verktyg för något som är kriminellt. Att rena sprutor hindrar blodsmittor som hiv och Hepatit-C blir underordnat målet att alla måste sluta knarka. En absurditet är också att i de få fall där det finns möjlighet att få rena sprutor sätts en åldersgräns på 20 år. Ändå är en ren spruta en sådan enkel grundläggande lösning för att värna om hälsa och liv. Detta är attityder och värderingar som medverkar till rent livsfarliga situationer.

En skademinimerande strategi är mer flexibel och därför mer realistisk, den kan också uttryckas som motsatsen till en skadeökande strategi. Den senare förnedrar, kränker, kriminaliserar och stigmatiserar drogbrukare, vilket inte bara skadar individen utan även som konsekvens samhället.
Den stigmatiserande synen på människor har haft en djup påverkan på vårt samhälle. Den har effektivt motverkat en förnuftig och medmänsklig politik under många år. För att kunna hålla fast vid visionen om det narkotikafria samhället måste "knarkaren" både demoniseras och omyndigförklaras på en och samma gång.
Demoniseringen innebär att "knarkaren" ses som en samhällsfara, ett virus, som måste kontrolleras och åtgärdas. Omyndigförklarandet är en effekt av demoniseringen där "knarkarna" behandlas som om de själva inte förstår sitt eget bästa.

Effekten av denna hållning blir att det som brukare påpekar och önskar inte behöver tillmätas någon större vikt, kontrollen över individen blir ofta behandlingens A och O, inte individens eget görande. Men med samma logik är det inte ovanligt att tänka att det är individens eget görande när det misslyckas.
Alltför sällan problematiseras narko- tikapolitiken, vare sig tolkningen av lagar och föreskrifter eller själva innehållet, och hur det bidrar till en stigmatisering av människor. Brukarföreningens kunskap och erfarenhet används sällan av politiker och andra beslutsfattare. Kunskapen krockar nämligen med visionen om det goda drogfria samhället. För att uttrycka oss drastiskt har vi en verklighet där föreställningar och tro tillmäts större värde än fakta och kunskap.
Man skyddar inte samhället från narkotika genom att marginalisera och stigmatisera de som brukar narkotika. Vad som behövs är att sprida vetenskapens ljus, det brukar ju hävdas att det är med kunskap och förnuft som fördomar, tro och vidskepelse bekämpas. Det behövs här också. Vi behöver blicka framåt och samtidigt göra bokslut över en misslyckad politik.
Det krävs fokus på dem som behöver och söker hjälp, och sluta slösa bort tid och resurser på att hålla liv i en dogmatisk och ideologisk vision som inte är anpassad efter verkligheten. Det är nämligen inte "pesten" vi bekämpar med nuvarande politik, det är människor.



Berne Stålenkrantz
ordförande för Svenska Brukarföreningen
Louise Persson
beteendevetare och Styrelseledamot i Svenska Brukarföreningen