Den traditionella svenska narkotikapolitiken är ett fiasko. Den har inte bara misslyckats att åstadkomma sitt mål - ett narkotikafritt samhälle. På vägen har den dessutom skapat väldigt mycket elände.
Mekanismen är enkel.
Totalförbudet mot narkotika tar inte bort efterfrågan, utan driver upp priserna. Leverantören av narkotikan måste nämligen få sina utlägg täckta och vill också ha en riskpremie som gör det värt att kanske tillbringa några år av sitt liv i fängelse. Ju hårdare förbud och ju strängare straff, desto högre blir marknadspriset på knark.
Ett högt marknadspris drar till sig entreprenörer. I narkotikans fall heter entreprenören den organiserade brottsligheten. För att kunna garantera ett konstant flöde av narkotika underminerar brottssyndikaten hela samhällen. Mexiko, Colombia och Afghanistan är bara exempel på länder där brottsligheten tagit över en stor del av samhällsapparaten.
Genom vår rigida förbudslinje - en linje som justitieminister Beatrice Ask (M) sagt kommer ligga kvar - exporterar Sverige alltså våldsam brottslighet till länder som inte har förmåga att bekämpa den.

I den andra änden av distributionskedjan, här hos oss, måste de som blivit beroende av narkotika använda alla tillgängliga resurser åt att skaffa pengar för att betala det höga narkotikapris som förbudet skapat.
Vi gynnar alltså brottsligheten och trycker dem som redan sitter i narkotikamissbrukets eländeshelvete ännu längre ner i smutsen.
Behovet att finansiera missbruk leder också till andra problem. Narkotikaberoende personer begår ofta småbrott för att kunna finansiera sitt missbruk. Är man inte hågad eller modig nog att bli brottsling, finns andra vägar. En resurs man alltid kan använda utan att behöva kunna mycket är den egna kroppen. Prostitution är en verksamhet där man genom en förhållandevis liten fysisk insats (den psykiska insatsen bedövas av narkotikan) kan tjäna förhållandevis stora pengar på förhållandevis kort tid. Även om det ofta är osäkert om prostituerade blir narkotikamissbrukare, eller tvärtom att narkotikamissbrukare blir prostituerade, är åtminstone en del av prostitutionen en direkt följd av det höga narkotikapris som förbudspolitiken skapat.

Narkotikapolitiken leder alltså till elände, och den har inget positivt att förevisa till sitt försvar. Det påstås ibland att lagstiftning skapar attityder. Jag tror över huvud taget inte på det, men åtminstone i narkotikapolitikens fall kan man lätt visa att det inte stämmer.
I USA är narkotikapolitiken om möjligt ännu strängare än i Sverige, men åtminstone cannabismissbruk är inget den genomsnittliga amerikanen blir upphetsad över. Samhället signalerar ingenting genom narkotikapolitiken - annat än att höga principer är värda nästan vilket mänskligt pris som helst.
Det är dags att tänka om.
Det är dags att inse att inga förbud i världen kommer att leda till att efterfrågan på narkotika upphör.

Vi måste i stället fundera på hur vi kan dränera det träsk som den svenska narkotikapolitiken skapat. Här gäller det att gå försiktigt fram. Det danska försöket med heroinkliniker är ett steg i rätt riktning. Vi borde också fundera på om inte det allmänna borde sälja mindre farliga droger för eget bruk. Syftet skulle vara att få ner det höga pris för narkotika som är upprinnelsen till allt annat elände i förbudslinjens följd.
Efter alla miljarder som vi investerat i en politik som bevisligen inte fungerar är det dags för svenska politiker att börja tänka i nya banor.

JAKOB HEIDBRINK

Jakob Heidbrink är juris doktor och lektor vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping. Han är emot droger men ändå drogliberal, och bloggar på jheidbrink.wordpress.com