"De flesta tar för givet att V inte kan ta röster från M. Varför inte? Kommer aldrig M:s locktoner att avslöjas?" Så twittrade jag härom­dagen. Jag är trots min ålder en darrig nybörjare på mediet. Men den här tweeten väckte för­undran, och jag skriver detta för att något klargöra mina tankar.
När vi säger att Vänster­partiet bara kan vinna nya anhängare från socialdemokrater och möjligen miljöpartister har vi höger- och vänsterskalan i huvudet. Ingen hoppar från ena kanten till den andra. Den är den föreställningen jag vill ifrågasätta.
Jag tvivlar inte på att det finns en höger-vänsterskala i politiken. Det finns det alltid och kommer det alltid att finnas. Den gäller inte stat eller marknad, utan den gäller fördelningen i samhället.

Men Moderaternas skickliga strategi efter uppgörelsen med den gamla partilinjen har ställt de traditionella föreställningarna på huvudet. Allt tal om systemskifte försvann och in kom i stället vad som uppfattades som traditionell vänster- retorik. Välfärden måste räddas, och Moderaterna var ett arbetarparti.
Det skedde en viss faktisk förändring av den politiska kursen. Men den var inte alls så stor som retoriken lät ana. Sänkta skatter var fortfarande en huvudsak. Skattesänkningarna kallades "jobbskatte­avdrag" för att ge sken av att alla som arbetade - "arbetarna" - hade glädje av dem. Men på andra sätt, inte minst genom privatiseringarna, höll partiet sina gamla kärnväljare på gott humör.

Efter det andra segervalet 2010 växte aptiten. Nu presenterades Moderaterna som "det statsbärande partiet". Det var lite för mycket. Hade inte Sovjets kommunistparti varit just statsbärande?
Nu har partiet nyktrat till, och belöningen kommer snabbt - cirka 35 procent i väljarbarometrarna.
Reinfeldt spelar rollen som Mannen utan egenskaper förträffligt. Vad som helst kan fylla hans retorik - klimathotet när det står högst på dagordningen, finanskrisen när den viner runt knutarna.

Moderaternas viktigaste tillgångar är Anders Borg och Per Schlingmann. Borg verkar tillförlitlig som en gammaldags bankkamrer och ändå skinande modern, Per Schlingmann är en lysande reklammakare. Jag har bara träffat honom en gång, det var på något som kallades Medie­akademin i Göteborg. Ämnet var solidaritet. Jag inledde, och sen kom Schlingmann. Det var som om han luktade på ordet och kom fram till att det inte passade Moderaterna just den månaden. Rättvisa var ordet som gällde.
Jag vet inte vad dagspriset på solidaritet är. Men jag är säker på att Schlingmann vet det.

Den tredjedel av väljarna som i dag säger sig vilja rösta på M är en brokig skara. Där finns alla de gamla moderaterna, vissa om att partiets politik i slutändan gynnar dem. Men där finns framförallt många nya. De andra borgerliga partierna har inte kvar annat än sina kärn­väljare. Men en stor mängd besvikna socialdemokrater finns också där. Ja, till och med en och annan vänsterpartist som skrämts av Ohlys kommunism.
Moderaterna är helt enkelt lösa i hullet. Deras största tillgång är vad man kan kalla den amerikanska sjukan.
Det är den illusion som framför allt republikanska partiet i USA lever stort på - illusionen att en knaper existens med en lagom blandning av skattesänkningar, egoism och tur strax ska bytas mot en rikemanstillvaro. Banker underblåser ansvarslöst den bilden.

Det är viktigt att det kommer in ett nytt allvar och en ny realism i politiken. Det är där Vänsterpartiet under Sjöstedt kan betyda mycket. Han är ingen frasmakare och ingen reklamprodukt. Bäst visade han sin särart i debatten med Annie Lööf. På frågan: Vilken är din största brist svarade hon "Otålighet", han "Jordbrukspolitiken".
Det är skillnaden mellan egocentriskt flams och saklighet.


SVEN-ERIC LIEDMAN
är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.