När jag nu efter tjugofem år som överläkare och professor återvänder till det dagliga arbetet på en vanlig sjukavdelning kan jag konstatera att det mesta har blivit bättre, men jag blir helt chockad av att se hur gamla människor drogas ned.
Gamla som tas in på sjukhus direkt från ett äldreboende har i genomsnitt tolv olika läkemedel. Klarar de livhanken och blir utskrivna är det troligaste att de lämnar sjukhuset med ännu fler läkemedel. Den största enskilda riskfaktorn för biverkningar är antalet olika läkemedel som en patient får. Ju fler mediciner, desto större risk.
Ett exempel är en äldre kvinna som kom in till sjukhuset från ett äldreboende på grund av feber och förvirring. Vi utredde henne för de infektioner som kan ge sådana symtom, som till exempel hjärnhinneinflammation. Men vi hittade inga tecken alls på infektion. Då tog vi bort fyra av de elva läkemedel som hon fick för smärtor, lugnade och sömnsvårigheter. Både hennes feber och förvirring försvann direkt. Upp steg en riktigt pigg dam. Läkemedelscocktailen hade gjort henne både förvirrad och febrig, en vanlig biverkan av många mediciner.

När det gäller avsedda verkningar grumlas eller försvinner dessa ju fler läkemedel som patienten får. Vid fler än sex olika medel är det i praktiken omöjligt att bedöma effekten av varje enskilt läkemedel eftersom möjligheterna till interaktion mellan medlen är så många och oförutsägbara.
Det är inget konstigt med att gamla människor är känsligare för mediciner än vuxna mitt i livet. Njurarna filtrerar sämre och leverns nerbrytningsförmåga minskar med åldern. Hjärnan och nervcellerna får däremot en ökad känslighet för läkemedel ju äldre vi blir. Lugnande preparat och sömnmedel har därför mycket starkare negativa effekter på äldre, som förvirring och apati, vilket riskerar att tolkas som accelererande ålderstecken snarare än resultat av läkemedelsbiverkningar.

Det finns inte något samlat ansvar för varje patients läkemedel. Mediciner skrivs ut av olika läkare, sinsemellan ovetande om varandra. Den drakoniska nedskärningen av personal och vårdplatser de senaste decennierna har sannolikt inneburit att i stället för omvårdnad ger man ännu en tablett. Aktivering på dagen är naturligtvis bättre än droger till natten men det förra kräver tid och mer - engagerad - personal.
I väntan på ett nationellt system där varje patients receptförskrivna läkemedel finns registrerade och tillgängliga för sjukvården bör en varningsflagga komma från apoteket då en patient inför ett nytt recept redan har recept på minst sex andra läkemedel. Läkaren måste då särskilt motivera varför patienten behöver ytterligare ett läkemedel.

Fortbildningen i när, hur och vilka läkemedel som ska ges till patienterna organiseras och sponsras av läkemedelsindustrin medan utbildning i att avbryta läkemedelsbehandling lyser med sin frånvaro. Där kan vi nog inte räkna med hjälp från läkemedelsindustrin av förståeliga skäl, utan det måste landstingens läkemedelkommittéer sköta mycket mer aktivt än hittills.
Vi är skyldiga våra äldre att de åtminstone inte drogas till en än mer dimmig tillvaro än skymningen redan innebär.


SVEN BRITTON