Det kanske största rånet i svensk historia genomfördes på onsdagsmorgonen. Samtidigt stod Stockholmspolisens helikoptrar overksamma - ett misstänkt föremål räckte för att hålla dem på marken. Än så länge är det givetvis för tidigt att utvärdera polisens totala insats i samband med rånet. Men den bristfälliga bevakningen av helikoptrarna är ett uppenbart misstag som i värsta fall kan leda till att rånarna kommer undan.
Tyvärr är jag inte förvånad. Att frågan om helikoptrarnas skydd har dragits i långbänk är ett tecken på den byråkratiska kultur som råder inom svensk polis. Men det visar också på oroväckande naivitet.
Flera grova brott, som värderånen i Akalla och Hallunda, har tydligt visat att den organiserade brottsligheten är ett allvarligt hot även i vårt land. Samtidigt har attacken mot polishelikoptrarna i Göteborg visat hur sårbar ordningsmakten är mot sabotage. Trots det står Stockholmspolisens helikoptrar år 2009 obevakade i ett tält ute i skärgården. Det ligger tyvärr helt i linje med vad tidigare forskning visar, att svensk polisledning har en mental oförmåga att ta till sig information som spräcker Sörgårdsidyllen. Därmed underlåter man också att bygga upp beredskap för de värsta händelserna.

En svag punkt är de högsta polischeferna. Av tradition är de administratörer, inte operativa chefer. Men sådana meriter säger ingenting om den blivande chefens förmåga att leda en krisartad händelse. Därför blir det vid större händelser ofta antingen kaos i polisledningen eller så håller cheferna sig undan. Polischeferna är helt enkelt inte rekryterade, utbildade och tränade för att leda vid större kriser. Där skiljer vi oss från andra jämförbara länder, som rekryterar operativt lämpliga chefer, ger dem utbildning och möjlighet att öva. I länder som Storbritannien och Danmark finns det polischefer med tydligt ansvar och mandat. Jag är alldeles övertygad om att de hade sett till att deras helikoptrar haft erforderligt skydd.
De högsta polischefernas oförmåga att leda polisinsatser vid större händelser har visat sig flera tillfällen.
Vid mordet på Anna Lindh 2003 utlöstes inte beredskapsplanen för grövre våldsbrott och personalförstärkningar kallades inte in. Överfallet klassades som grov misshandel. Som en konsekvens lämnade de ansvariga polischeferna en efter en polishuset.
Vid polismorden i Malexander 1999 rådde kaos i ledningsorganisationen. Exempelvis varnades endast poliserna i ett av tre polisområden om att rånarna skjutit skarpt. Några timmar senare var två poliser döda.
Vid dubbelmordet i Linköping 2004 utlöstes inte beredskapsplanen för särskild händelse, vilket gjorde att inte alla resurser togs i anspråk under den första viktiga tiden. Morden är ännu inte uppklarade.

Både bland polischefer på mellannivå och ute i polisleden finns en stark medvetenhet om problemet. Detta har också påpekats i flera utredningar. Men en snäv krets av inflytelserika toppchefer saknar förståelse och insikt. Det är kanske inte så konstigt, då det är de själva som pekas ut som problemet.
Desto svårare att förstå det ointresse som såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har visat inför polisens strukturproblem. Kanske beror det på att polisverksamheten är svår att förstå för den som inte arbetar i organisationen. Kanske beror det på att politiker inte ansett sig ha tillräckligt på fötterna för att köra över starka rikspolischefer.
Det spektakulära rånet i Västberga för dock det goda med sig att det kan sätta press på politikerna att handla. Låt oss hoppas att regeringen denna gång inte nöjer sig med tomma symbolhandlingar. Men om man väljer att fortsätta blunda för strukturproblemen får vi tyvärr räkna med att polisen upprepar sina misstag.Eric Rönnegård