Med anledning av de växande kraven på en aktivare, mera mångfacetterad strategi för att få Dawit Isaak fri, funderar jag än en gång på varför utrikesmin-ister Carl Bildts halsstarriga och långvariga vägran att på ett betydelsefullt sätt ändra kurs upprör så många människor.
Ett skäl är säkert att Bildt ger intryck av att ha all tid i världen att se till att hans plan, vilken den nu är, går i lås. Om nu den svenska regeringen känner att ärendet är mycket brådskande, är man väldigt bra på att dölja det. Till och med Bildts första direkta vädjan till Eritrea igår, om att omedelbart släppa Dawit Isaak - framförd på nätet, inte personligen - kändes på ett märkligt sätt som en motvillig gest.
Men det är inte bara det. Ingen förnuftig person kan rimligen klandra Bildt för att han hoppas att förhandlingar bakom kulisserna, vanligen kallade tyst diplomati, till slut ska bära frukt. Det finns en mängd komplicerade orsaker till att så tyvärr ännu inte har skett och han har en poäng där.

Det är snarare den högmodiga retoriken, vilken Bildt nästan reflexmässigt tillgriper så fort han ansätts offentligt om Isaakfallet, som många har svårt att ta. När TT bad honom kommentera Urban Ahlins uttalande att Bildt verkar "för lite engagerad", snäste han: "Det är väl för att... Ahlin är för lite informerad." Skarpa ord förvisso, men de signalerar inget intresse för en konstruktiv diskussion.
Frågan måste ställas: Varför inte under konfidentiella former underrätta ledamöterna av Riksdagens utrikesnämnd, som Ahlin har önskat. Varför inte föra en meningsfull diskussion med människorättsexperter och representanter för olika politiska läger? Med andra ord; varför inte försöka prata med människor och inte ner till dem?
Bildts avslöjande häromveckan att svenska utrikes- departementet i hemlighet engagerat Libyen att försöka övertala Eritrea att frige Dawit är ett mer än välkommet steg i den riktningen. Tyvärr ger Sveriges utrikesminister för det mesta intrycket av en retlig Zeus som vankar omkring sin Olymp, harmsen för att tvingas ha med vanliga dödliga att göra som inte begriper ett skvatt av vad han håller på med. Kanske någon kunde påminna honom att det är den där störande pöbeln han har att tacka för sitt jobb.
Av något skäl verkar Bildt egendomligt avskild från verkligheten när det kommer till avvikande röster. Han hävdar att han välkomnar nya idéer, men man undrar hur mycket avseende han fäster vid dem? Det har lagts fram många seriösa förslag på sistone, däribland den hemställan om "habeas corpus" som lämnats in till Eritreas Högsta Domstol för att äntligen få den eritreanska regeringen att kroppsligen visa upp Dawit. Det försöket avfärdade Bildt på stället med argumentet att han hellre vill se Dawit släppas fri omedelbart på humanitära grunder. Ja, vem skulle inte vilja det, om vi kunde välja?
Att med lagliga medel i Eritrea försöka hjälpa en människa som ingen har sett på nästan sex år borde vara svårt att invända mot. Förre utrikesministern Jan Eliasson och förre justitieministern Thomas Bodström uttryckte i förra veckan sitt starka stöd för initiativet (SvD, 2011-9-16).
Om Bildt har några bekymmer med det, är det hög tid att han ger en seriös förklaring till sina invändningar.

Märkligt nog har varken Carl Bildt eller Fredrik Reinfeldt ännu gjort ett kraftfullt offentligt uttalande, där de uttrycker sitt odiskutabla stöd för en svensk medborgare som i tio långa år - inte veckor, inte månader - olagligen har hållits i fängelse under brutala förhållanden. Som Lars Adaktusson förmodar i sin kommande bok, beror detta troligen på att ingen av dem "alltför nära" vill förknippas med ett fall som sannolikt inte får något lyckligt slut (DN 2011-8- 25). Carl Bildt tillåter sig själv att se förvånansvärt svag ut, för att vara en man som vet hur man hanterar till synes oförenliga positioner, som tidigare särskilt sändebud till Balkan. Även Reinfeldts försök att under går-dagen få till stånd ett möte med Afewerki i samband med FN:s samling föreföll snarare märkligt hjälplöst än bestämt.
Varför inte officiellt kalla in Eritreas ambassadör för att kräva en förklaring till hans lands inhumana behandling av Dawit Isaak, samt bevis för att han faktiskt lever?

Ställ det mot den tyske utrikesminis-tern Guido Westerwelle som måste ta sig an arresteringen av två tyska journal-ister i Iran i oktober 2010. Ingen tysk utrikesminister hade satt sin fot i Teheran på mer än sju och ett halvt år. Ändå flög Westerwelle inte bara personligen till Iran utan han tog också med sig de båda journalisterna på regeringens plan, när de frisläpptes i februari i år.
Det är dags för Bildt att bestämma sig: Är han mer intresserad av att plocka poäng i en meningslös retorisk batalj, eller är han beredd att "hoppa över sin egen skugga" som tyskarna säger och använda sin personliga prestige för att sätta största möjliga tryck på den eritreanska regeringen, så att Dawit Isaak äntligen får komma hem igen?

Eritrea är inte Iran, och inte heller tidigare Sovjetunionen. Istället för att bjuda på ljumma plattityder som ¿vi gjorde vad vi kunde" borde Bildt visa sig stridsvillig, och göra klart att det som hänt är oacceptabelt och en skymf mot honom personligen och mot hela Sverige. President Afewerki måste inges känslan av att han överträtt en gräns som aldrig borde ha överträtts. Gårdagens uttalanden innebar en lovande början. Och medan Bildt håller på borde han föra vidare sin kraft genom Etiopien och kräva ett omedelbart frisläppande av de svenska journalisterna Martin Schibbye och Jonas Persson innan de någonsin löper risken att bli nya Dawit-fall.


Susanne Berger