Tankefel eller rent effektsökeri ligger till grund för journalisten Dick Sundevalls råsop mot polisen. Det är ingen liten anklagelse han kommer med när han påstår att minst 1000 personer skulle ha dömts på felaktiga grunder. Påståendet är taget ur luften. Sundevall gör det nu lätt för dem som vill avfärda den berättigade kritiken mot Stockholmspolisens olagliga operationer.
Sundevall hävdade förra torsdagen i Expressen att hans bok "Hanteraren" styrker att "minst 1 000 rättegångar de senaste tio åren inte levt upp till Europakonventionens begrepp 'rättvis rättegång'" (25/9). Rättsövergreppen består, enligt Sundevall, i att åtalade inte fått veta att polisen anlitat informatörer och infiltratörer för att sätta fast dem. Detta påstås ha skett över hela landet.

Jag har läst Sundevalls bok. Sundevall leder inte sin sensationella anklagelse i bevis. De enda orättvisa rättegångar han kan redogöra för är de som skett efter operationer där den sparkade kommissarien Olle Liljegren vid Stockholmspolisen varit inblandad. Några andra än dessa tidigare kända fall har den prisbelönte grävande reportern Sundevall inte kunnat hitta. Att Dick Sundevall ändå anklagar hela den svenska polisen för att bedriva en "systemhotande brottslighet" är förvånande, men har sin förklaring. Sundevall har nämligen skrivit sin bok med hjälp av Olle Liljegren.

Från att ha varit Stockholmspolisens "golden boy" åkte Olle Liljegren själv fast för grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott våren 2004. Brottsmisstankarna hängde samman med de otillåtna fällor som Liljegren i hemlighet gillrat för att gripa olika personer. Efter elva månader i häkte friades han för allt utom vapenbrott och tjänstefel. Sedan dess har Liljegrens mål varit att få upprättelse, genom att hävda att han bara följde en utbredd kultur. Det fanns en tid då jag själv lyssnade på Olle Liljegren. Men jag tröttnade när det enda han kunde berätta om var sina egna lagvidriga metoder, som vid det laget inte längre var någon nyhet.

Hur har Dick Sundevall då beräknat siffran 1 000 (rättegångar)? Jo, han har tagit fasta på den svenska polisens redovisade tipsutbetalningar. Sedan har han kommit till slutsatsen att det skulle vara ett rättsövergrepp varje gång polisen jobbar vidare utifrån ett tips - utan att i slutändan röja tipsaren för den åtalade. Detta är förstås fel. Ett exempel: Polisen får av A veta att B har planer på att röja C ur vägen. Tipset ger polisen rätt att avlyssna B:s telefon. I ett samtal hör polisen B ge D och E i uppdrag att spränga C:s bil. D och E grips intill bilen med en sprängladdning. D, E och B åtalas och döms. A får i hemlighet en belöning av polisen. Borde A:s medverkan ha redovisats i rättegången? Svaret är nej, eftersom den saknade betydelse för rättegången. Så fort polisen fick fram hållbara bevis kunde A dra sig tillbaka och känna sig nöjd med sin insats.

Exemplet går att översätta till stoppade rånplaner, razzior mot narkotikaleveranser, vapenbeslag etcetera. Informatörer sätter polisen på spåren, spanare och utredare hittar på egen hand fram till målet. Poliser, polischefer, åklagare och advokater landet runt som jag pratat med vittnar om att det är så här den så kallade informatörsverksamheten fungerar. Undantaget är alltså Stockholmspolisen. Där struntade poliser och chefer i att samla stödbevisning. I stället gavs informatörer och infiltratörer i uppdrag att uppvakta misstänkta och erbjuda sig att fixa vapen, köpa narkotikapartier och på andra sätt provocera fram brott som annars inte skulle ha blivit begångna.

En ganska sjabblig polisutredning gjorde att Olle Liljegren bara dömdes för en bråkdel av de brott han åtalades för. Exempelvis slapp han straff för att ha försett hemliga medhjälpare med skjutvapen som sattes i händerna på personer som Stockholmspolisen ville ha bort från gatan. Minst lika allvarligt är att Liljegrens överordnade verkade ha straffimmunitet. Det spelade ingen roll att de applåderat Liljegrens resultat - internutredarna ville inte söka ansvaret uppåt. Inte ens när länspolismästare Carin Götblad i Högsta domstolen förnekade att hon känt till Liljegrens verksamhet, trots att dokument pekade på motsatsen, ville Riksåklagarens företrädare agera.

Dick Sundevall skriver i sin bok att Carin Götblads, Leif Jennekvists och andra polischefers byk måste tvättas offentligt. På denna punkt är vi helt överens. I min egen bok "Infiltratören" hävdar jag att chefernas ansvar borde prövas i rätten. Den storslägga som Sundevall nu svingar riskerar tyvärr att slå hål på chanserna för detta.


Lasse Wierup
Lasse Wierup är reporter på Dagens Nyheter. Han har tidigare kartlagt de kriminella gängen i boken Svensk Maffia och är aktuell med boken Infiltratören.