December 2019. När man tittar i backspegeln är det tyvärr bara att konstatera att 10-talet inte blev något av de stora svenska idrottsdecennierna. Men glädjande nog ser 20-talet ut att bli långt mycket bättre.
Under 00-talet blev svenska fotbollsälskare bortskämda med att herrlandslaget kvalade in till samtliga VM- och EM-slutspel. Men lika illa som det årtiondet slutade, med kvalmissen till Sydafrika 2010, lika illa fortsatte det med problem i kvalspelet till både EM i Polen/Ukraina och världsmästerskapen i Brasilien.
De problem som började ge sig till känna redan för nästan femton år sen fortsatte att ställa till det.
Det var mer regel än undantag att svenska lag åkte ut redan i första omgången i kvalspelen till de europeiska cuperna, samtidigt som svenska landslagsspelare hade svårt att ta plats i storklubbar ute i Europa.

Det lysande undantaget hette, förstås, Zlatan Ibrahimovic som till och med utsågs till världens bäste fotbollsspelare under sin tid i FC Barcelona. Men precis som en svala inte gör någon sommar gör en ensam storstjärna heller inte något landslag.
Den svenska lagmodell som en gång skapade internationella stjärnor och ett slagkraftigt landslag fungerade inte längre i ett allt mer mångkulturellt Sverige där individuellt oerhört skickliga spelare inte alltid passade in i vårt systemstyrda 4-4-2-spel. Men efter det lyckade kvalspelet till EM i Frankrike 2016 och kvartsfinalen vid fjolårets VM känns sommarens Europamästerskap oerhört intressant. Den mix av gammalt och ungt, slitvargar och bolltrollare, som förbundskapten Larsson blandat ihop nämns redan nu som en av förhandsfavoriterna till guldet.
Även den andra stora sommarsporten, friidrott, hade en ganska tung inledning på det nya decenniet.

Å andra sidan berodde mycket av det negativa kring svensk friidrott på det medaljtyngda arvet från 00-talet. Det var inte lätt att leva upp till det kanske mest framgångsrika årtiondet i svensk friidrottshistoria.
Det som i viss mån tycks ha blivit räddningen var märkligt nog en av de mest kontroversiella förändringarna i friidrottskalendern. Införandet av en "lightversion" av Europamästerskap i friidrott under olympiska somrar var inte populärt och mycket omdiskuterat när det skedde. Men det gav samtidigt svensk friidrott en skjuts framåt. Ett mästerskap med reella medaljchanser, inte minst i löpgrenarna, som gav erfarenhet för många unga friidrottare kan så här i efterhand ses som ett av huvudskälen till den ljusnande framtid vi nu har framför oss.
Ser vi till de två vintersporterna som sitter i den svenska folksjälen, ishockey och skidåkning, är bilden något annorlunda.

Medan svensk ishockey som alltid står internationellt stark och slagkraftig, brottas dess elitserie med samma frågor om sin existens som den gjort i snart 20 år. För egen del har jag aldrig trott att en Europaliga är framtiden, det är fortfarande intressantare för publiken i Timrå att se hemmalaget spela mot Brynäs än mot ett finländskt eller ryskt lag. Dessutom kommer det alltid att finnas en tjusning i att lag flyttas upp och ner från högsta serien. En stängd liga är inte framtiden, möjligen en utökad sådan.
En efterlängtad återgång till det traditionella verkar lyckligtvis vara på väg inom skidsporten. Efter mer eller mindre lyckade och publikfriande utflykter med gemensamma starter, lagtävlingar och mixade stafetter verkar nu intervallstarter vara vägen till framgång. Något som gläder en gammal gubbgrinig traditionalist som mig.
Kan det vara så lyckligt att 20-talet är det nya 80-talet och att till och med Stenmarks toppluva kan bli högsta mode igen?

Men det Sverige som idrottsland framför allt kan glädjas åt, samlas kring och se fram emot är naturligtvis det som hände i Lausanne i somras. Många års hårt och målmedvetet arbete från SOK:s sida bar äntligen frukt när IOK-president Bubka sprättade kuvertet och annonserade att Stockholm, och Åre, utsetts till arrangör av vinter-OS 2026. Mycket arbete återstår ännu, men inget kan på sikt ge hela den svenska idrottsrörelsen en större spark framåt än ett olympiskt spel på hemmaplan.

STEFAN HOLM är före detta höjdhoppare, som bland annat vann OS-guld i Aten 2004. År 2019 är han 43 och lär fortfarande hålla på med idrott på något sätt.