I skrivande stund finns fyra kandidater - Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson, Hans Linde och Rossana Dinamarca - till Vänsterpartiets ordförandeskap. Självklart bör innehållet i politiken och förmågan att gestalta denna politik stå i förgrunden när en partiledare väljs. Givetvis är ett partis politik utmejslat både ur historiska och ideologiska rötter i en kollektiv process, men att förringa partiord­förandens betydelse för politiken och inte minst hur den gestaltas är bara dumt. Personen spelar roll.
Vänsterpartiet kan välja om vi ska ha en process liknande den socialdemokratiska med all makt till valberedningen, inget som sker öppet och sedan en partikongress som har en enda uppgift; att ropa ja. Eller så kan vi ha en process där kandidaterna på ett organiserat sätt kan jämföras med varandra och deras politiska budskap kan studeras och diskuteras.

I avsaknad av detta får man ofelbart den trista kombinationen av interna maktspel och ytliga bedömningsgrunder om tv-mässighet som den fasta grund parti- ledarvalet vilar på. För ett parti som behöver bli mycket mer resultatorienterat kan det vara särskilt viktigt att kandidaterna också visar på sitt track record. Vad har man åstadkommit i politiken? Vilka frågor har man drivit och gjort sig känd för? Vilka valresultat har man uppnått i sina valkretsar?

Vänsterpartiet Fagersta har föreslagit att partiets verkställande utskott tar på sig uppdraget att arrangera en turné med de kandidater som före ett givet datum anmält intresse för att de på ett lämpligt antal orter ska kunna ses, lyssnas på och jämföras. Då kan det göras en saklig bedömning över vilken kandidat som har bäst förutsättningar att vända katastroftrenden i de senaste valen.

Givetvis bör kandidaterna också på andra sätt bekänna färg eller snarare definiera nyansen på sin röda. Från en kommun som har tio gånger större röstandel än vad partiet har nationellt kanske vi i all blygsamhet kan bidra med några punkter som bör tas upp - om Vänstern inte bara ska spela en roll utan också spela roll.
En ekonomisk politik som inte bara är, utan också uppfattas som, trovärdig och sammanhängande.
En politik för arbete som inte bara tolkas som handlande om den offentliga sektorn.
En skolpolitik som upplevs vara mer än läx-, betygs- och kravfrihet.
En EU-politik som förutsätter att bäst före-datumet för utträde nu gått ut.

Verben är valda för att betona betydelsen av att både kunna utveckla politiken men också gestalta den på ett sätt som kan väcka intresse och entusiasm i breda folklager. Förvisso finns det fler viktiga frågor, men de ovanstående har utifrån våra erfarenheter funnit avgörande för att nå den trovärdighet att den allmänna sympatin för partiets alla goda ambitioner också växlas upp. Då och bara då kommer valprogrammen att ses som garantibevis och valet av vår val­sedel blir ett kvitto på förtroendet. Vad vill Vänsterns partiledarkandidater på dessa områden?



STIG HENRIKSSON