De senaste veckorna har allvarliga brister i svensk äldrevård avslöjats. De upptäckta bristerna borde ge anledning till självrannsakan. Därför är det välkommet med regeringens besked om utredning av stopplag för kraftiga ränteuttag samt att stärka med­delarskyddet för anställda hos privata utförare.
Men det får inte stanna där utan vi måste få en dialog som handlar om hur vi vårdar och ­värnar människor i utsatta livssituationer. Vård och omsorg är i högsta grad en ­moralisk fråga eftersom det handlar om liv och död. Hur vi handskas med våra mest utsatta i samhället säger något om oss alla.

Vård och omsorg är inte en marknad som andra. Människor kan inte göra fria val och avstå sjukdomar, ålderdom och utsatthet som om det vore bilar eller telefoner. En utsatt människa hamnar ofrånkomligen i en beroende­ställning som inte finns på någon annan marknad. Då det dessutom finns en bred politisk överenskommelse om att vård och omsorg till allra största delen ska finansieras gemensamt går det heller inte att prata om en riktig och helt fri marknad.
Däremot går det att tala om hur vi vill att marknaden ska se ut. Äldreomsorgens marknadsvärde uppskattas till 150 miljarder per år i Sverige. I dag uppgår den privata driften av äldreomsorgen till 15 procent, i övrigt dominerar kommuner som utförare. Ersta diakoni och övriga utförare av typen ideella föreningar, nonprofitorganisationer och stiftelser är en mycket liten del. Vilken blir den huvudsakliga drivkraften för de aktörer som vill åt marknadsandelar i morgon, när debatten lagt sig och fallit i glömska?
För Ersta diakoni är drivkraften bakom uppdraget enkel och självklar. Bakom uppdraget finns en vilja att vårda och det är vården för den enskilde som står i fokus. Uppdraget kommer inte från aktieägare och fokus kan inte flyttas från den enskilde. Naturligtvis måste även vår verksamhet gå med vinst, men den återinvesterar vi naturligtvis i verksamheten. Vi får också tydliga signaler från regering och beslutsfattare: andelen vård och omsorg som utförs av ideella föreningar, nonprofitorganisationer och stiftelser ska öka.

Men för att så ska ske behöver beställarna komma bort från systemet med prisupphandlingar, i de fall där verksamheten inte omfattas av vårdval. Prisupphandlingar påminner om forna tiders fattigvård där den som la lägsta priset fick uppdraget och där kvaliteten också var därefter. I stället bör beställarna sätta ett fast pris utifrån nationella, och egna lokala kvalitetskrav och sedan kan konkurrensen ske via kvalitet. I priset ska ges förutsättningar för god kvalitet och förutsättningar för rimliga överskott till investeringar och ett eget kapital för att klara konjunktursvängningar. Även forskning bör uppmuntras och premieras.
Jag föreslår att nationella, bindande regler gällande kvalitetsaspekter tas fram. De kvalitetsaspekterna ska vara mät- och kontrollerbara.
Exempel på sådana är krav på minimibemanning, tillgång till läkare och kost. Kvaliteten ska i första hand granskas av utomstående och inte i så hög grad förlita sig på självuppskattningar. Det måste finnas en tydlig koppling mellan avtal och verklighet och det ska inte vara möjligt att påstå en sak, men göra en annan. Upphandlingsunderlag och avtal måste bli skarpare formulerade och avtalsbrott ska få omedelbara konsekvenser.
Vi, som samhälle, har nu en möjlighet att få upp frågor i ljuset. Låt oss se detta som en möjlighet att förbättra svensk vård och omsorg.


Stefan NilssonDirektor vid Ersta diakoni som utför äldreomsorg och sjukvård