Om Miljöpartiet ska kunna betraktas som trovärdiga i såväl klimatkampen som del i ett regeringsalternativ måste Maria Wetterstrand och Peter Eriksson ta avstånd från de statsterrorliknande metoder som Greenpeace ägnar sig åt.

Gårdagens aktion mot Forsmark och kärnkraften är inte bara olaglig. Framförallt riskerar metoderna att flytta fokus bort från den viktiga klimatfrågan och spä på allmänhetens intryck av att den globala uppvärmningen inte är så farlig. Dubbelt så många svenskar tror att klimatproblemet överskattas i media än som tror att det underskattas. I Sverige, liksom i USA och stora delar av världen, har klimatlarmens resonans hos folket försvagats kraftigt, enligt en ny undersökning från Demoskop.
Miljörörelserna larmade tidigt om risken för växthuseffekten. Nu bär de i själva verket en stor del av ansvaret för det dalande klimatengagemanget. Aktioner som de mot Forsmark gör knappast saken bättre.

För det första gjorde de sig ofta till megafoner för de värsta scenarier från FN:s klimatpanel. Det slår tillbaka när klimatpanelen själv hamnat i blåsväder. Felaktigheter som spreds om den fallerande livsmedelsproduktionen i Afrika, risken för översvämning i Nederländerna, om hotet mot Amazonas regnskogar, om risken för spridning av malaria, eller om glaciärsmältningen i Himalaya undergräver självfallet allmänhetens engagemang i klimatfrågan.

För det andra hävdar många miljöorganisationer envist att världen har råd att avstå från många tekniska lösningar som kan bidra till minskade utsläpp. Miljöpartiet säger till exempel i sitt valmanifest att man i EU vill verka mot genmanipulerade grödor - även de som bidrar till bioenergi och minskade utsläpp. De flesta miljörörelser ratar både koldioxidavskiljning och framtidens avfallsfria kärnkraftverk.

För det tredje driver Miljöpartiet många förslag som inte minskar utsläppen överhuvudtaget. Höghastighetstågen minskar enligt expertisen inte koldioxidutsläppen, medan skenförslag som detta förstärker intrycket av att klimatproblemet inte är så allvarligt.

Allvarligast är kanske miljörörelsernas helgonsaga, som baseras på drömmen om att när Sverige rider före kommer alla andra länder att ta intryck och sluta avtal om att sänka sina utsläpp. Men en tredjedel av alla länder skriver aldrig under något Köpenhamnsprotokoll. Iran, Turkmenistan, Venezuela, Nigeria och många andra länder blir rikare i samma takt som oljepriser stiger, och kan i princip bränna all olja som den övriga världen spar in på.
Det som världen nu behöver är en saklig analys, inte politik byggd på önskedrömmar, överdrifter och undfallenhet för lagbrytare.
Som statsrådskandidater med ett stort inflytande i miljörörelsen borde det vara en självklarhet för Maria Wetterstrand och Peter Eriksson att i likhet med Mona Sahlin peka på det allvarliga i Greenpeace odemokratiska metoder.

Sverige borde satsa mer på att utveckla framtidens solkraft, kärnkraft och andra tekniksprång som kan få även oljeländer att avstå från fossila bränslen. I stället för att sänka utsläppen genom att göra Sverige fattigare, borde målet för klimatpolitiken vara att hjälpa de i världen som redan är fattiga att få tillgång till billig, utsläppsfri, energi. Så kan vi återskapa det klimatengagemang som miljörörelsernas överdrifter försnillat.

Men att bemöta odemokratiska tilltag med tystnad skadar inte bara oppositionens trovärdighet som regeringsalternativ utan hotar också Sveriges uppgift i den internationella klimatpolitiken.