Vid alldeles för få tillfällen diskuteras religion på ett nyanserat sätt. Utgångspunkten är många gånger att religion är något konstigt och extremt. Detta synsätt präglar i dag debatten som på ett olyckligt sätt, och i en salig blandning, kommit att handla om religion, terrorism och integration.

Men vardagen är inte en galen pastor i USA som bränner Koranen eller en muslimsk extremist som spränger sig själv på gatan. Den normala religiositeten är i stället människor som upplever sammanhang och mening med sitt liv samt får inspiration att göra stora insatser för sina medmänniskor. Men tyvärr är det inte denna bild som sätts i media, och just detta synsätt präglar bland annat Carina Häggs, S, inlägg i Expressen , där hon misstänkliggör ett antal ledamöter och ersättare i Nämnden för statligt stöd till trossamfund.
Som minister för trossamfund är jag övertygad om att trossamfunden är en betydelsefull del av det civila samhället. Till skillnad från Carina Hägg och andra kritiker är jag glad över alla politiker som samtidigt har en aktiv roll i föreningar och trossamfund, som exempelvis Mehmet Kaplan. Vi politiker får aldrig avskärma oss från samhället.

Det är tydligt att religion ofta betraktas med stor misstänklighet, och extremister görs många gånger till språkrör för den "vanliga" religiositeten. Men det skapar en skev bild hos många människor av vad religion egentligen är. Sekulära stater hotas inte av ett starkt religiöst engagemang, tvärtom. Det bygger en stark grund i vårt välfärdssamhälle.

Jag tror i stället att en nyckel till lyckad integration är att ge människor som invandrar till Sverige möjligheten att finna en trygghet här genom sin kultur och religion, utan att detta ständigt ifrågasätts. Att hitta det trygga och hemvanda via sin religion och därifrån hitta ingångar i det svenska samhället måste uppmuntras.
Religiösa gudstjänstlokaler, så som kyrkor och moskéer, har en viktig roll som trygghetsbärare och samlingsplats. I dag finns ett problem i att många samfund inte har råd med egna gudstjänstlokaler som passar deras behov, särskilt bland församlingar som naturligt inte har etablerade lokaler att söka sig till i Sverige. Vi behöver därför överväga hur statens stöd till kyrkor och samfund bör utformas så att behovet av gudstjänstlokaler kan mötas.
Den ton som genomsyrar Jimmie Åkessons utspel och artiklar visar att han inte på ett seriöst sätt angriper problematiken. Vi löser inga problem genom att misstänkliggöra stora grupper eller företrädare. Och jag tror knappast att de muslimska företrädarna granskas mindre än andra.
Det är självklart att vi med all kraft ska motverka extremistiska strömningar, både religiösa och politiska. Men extremister får aldrig ses som språkrör för den vanlige, normale religiösa utövaren. Den livsluft partier som Sverigedemokraterna har är att misstänkliggöra människor med utländsk bakgrund och odla motsättningar mellan grupper i samhället, ett vi-och-dom-perspektiv.

Genom att bejaka och stärka de goda värderingarna och krafterna vill jag tillsammans med företrädare för trossamfund bygga relationer och förtroende. Men det går inte att bygga en förtroendefull dialog på polisiära grunder. I Säpos rapport "Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige" framkommer det att många muslimska föreningar endast har kontakt med svenska myndigheter genom Säkerhetspolisen. Denna stigmatisering bidrar till en snedvriden självbild. Jag vill bejaka deras roll i samhället men samtidigt måste vi tillsammans ställa krav. De muslimska offentliga företrädarna har här ett stort ansvar. Nyckeln finns i det förebyggande arbetet.