Jonas Andersson. Foto: PrivatJonas Andersson. Foto: Privat

Jonas Andersson.

 Foto: Privat
Svenska staten har i första hand skyldigheter gentemot de svenska medborgare och skattebetalare som de lånar pengar av, skriver Jonas Andersson. Foto: Lars Pehrson/Svd/TTSvenska staten har i första hand skyldigheter gentemot de svenska medborgare och skattebetalare som de lånar pengar av, skriver Jonas Andersson. Foto: Lars Pehrson/Svd/TT

Svenska staten har i första hand skyldigheter gentemot de svenska medborgare och skattebetalare som de lånar pengar av, skriver Jonas Andersson.

 Foto: Lars Pehrson/Svd/TT

Statens skyldighet är mot oss som bor här

Publicerad

Svenska staten har i första hand skyldigheter gentemot de svenska medborgare och skattebetalare som de lånar pengar av.

Inte mot de 7 370 000 000 människor som inte är medborgare i Sverige, som inte betalar skatt i Sverige, och som inte är en del av det svenska samhällskontraktet, skriver Jonas Andersson.

Jag är otäck, fy! En hemsk människa. Je confess.

Jag gör nämligen skillnad på folk och folk. För mig är inte alla människor lika mycket värda.

När jag går omkring på stan eller på jobbet, så känner jag inte en instinktiv och obegränsad människokärlek. De flesta människor väcker inga känslor alls hos mig, och har rent krasst inget större värde för mig. Jag älskar dem inte, hatar dem inte – jag bara inte bryr mig om dem speciellt mycket.

Självklart vill jag dem inget ont, och det bästa är förstås att det ska gå bra för dem i livet! Att de ska undvika svåra sjukdomar, inte bli utsatta för våld eller övergrepp. Att de ska ha en trygg uppväxt, en god ekonomi, sunda intressen (eller osunda så länge det inte skadar någon annan). Att de ska hitta kärleken, oavsett i vilken färg eller form den kommer.

 

Jag går inte heller omkring och delar ut alla mina pengar till vem jag än möter. Det händer att jag skänker pengar till välgörande ändamål ibland, Barncancerfonden eller Rosa bandet kan exempelvis få en peng. Kanske köper jag en dyr salami eller en rökt lax för att stötta en arbetskompis dotters fotbollslag. Men överlag så tycker jag nog att pengar som jag tjänat, i högre utsträckning är mina än någon annans.

Istället väljer jag att ställa grupp mot grupp i väldigt hög utsträckning, och den grupp jag i första hand prioriterar är min familj. Det handlar förstås mycket om grundläggande saker som mat, boende, mediciner och aktiviteter. Men ibland även direkt onödvändiga saker som TV, surfplatta, hockeymatcher, godis och semesterresor.

För att inte tala om katten Silva. Pengar som jag hade kunnat skänka till Rädda Barnen, UNHCR eller Malena Ernmans senaste CD går istället till torrfoder och kattsand. Det är egoistiskt och barbariskt. Je confess. Jag gissar att varken Henrik Schyffert, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, Gustav Fridolin eller Göran Greider skulle drista sig till att vara så här korkade, snåla och egoistiska.

 

Om någon i mitt hushåll, något av mina vuxna barn, eller kanske till och med någon i min närmsta bekantskapskrets skulle drabbas av ekonomiska svårigheter, så skulle jag nog kunna tänka mig att prioritera om lite för att hjälpa till. På något sätt är det liksom lättare att hjälpa människor som står mig nära, som jag känner och som jag bryr mig om personligen.

Förvisso så går en inte alls oansenlig del av mina pengar via skatter och avgifter direkt tillbaka till stat och kommun, och hur de pengarna ska förvaltas och fördelas kan jag förstås bara påverka vart fjärde år. Eller påverka vet jag inte, den enskilde väljaren har väl i det närmaste reducerats till politisk rekvisita nu för tiden.

Att stat och kommun lånar pengar av skattebetalarna och enligt samhällskontraktet sedan förvaltar och fördelar dem till gagn för medborgarna och enligt medborgarnas önskemål, det kan jag köpa. I alla fall till en viss gräns.

Och i den subjektiva gränsen går min egoism igen. Jag tycker att svenska staten i första hand har skyldigheter gentemot de svenska medborgare och skattebetalare som de lånar pengar av. Inte mot de 7 370 000 000 människor som inte är medborgare i Sverige, som inte betalar skatt i Sverige, och som inte är en del av det svenska samhällskontraktet.

Inte för att övriga 7 370 000 000 inte är födda med samma objektiva människovärde, utan helt enkelt för att de inte i någon del tillhör det svenska samhället. Det är precis samma princip som får mig att betala för min familj, men inte för familjen i grannhuset – bara i större skala.

 

Jag accepterar samhällskontraktet och det höga skattetrycket, under förutsättning att staten och kommun upprätthåller sjukvården, tryggheten, säkerheten, socialförsäkringssystemet. Att upprätthåller lag och ordning via polis och domstolar, fungerande infrastruktur, försvar. Och att man har en fungerande migrations- och integrationspolitik som inte äter upp hela statsbudgeten och påverkar alla andra områden.

Gör staten inte det, så är det bara att acceptera att det är var och en för sig. Från stat till klan.

 

Jonas Andersson

Ungdomspedagog och debattör

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag