Häromdagen kom jag hem till Stockholm efter två veckors vistelse i Tel Aviv, där jag hade förmånen att samarbeta och repetera med ett antal israeliska musiker. Min hustru är israeliska och jag har både släkt och vänner i Israel.
Konflikten med Gaza var förståeligt det stora samtalsämnet. De jag har samtalat med kände sorg över situationen men var överens om att Israel inte hade något val. I några år har civilbefolkningen i södra Israel drabbats av terror i form av kassamraketer från Gaza. Beskjutningen har intensifierats sedan Israel lämnat Gaza. Att civilbefolkningen drabbas i Gaza är en stor tragedi men ansvaret ligger hos Hamas som använder moskeer, sjukhus och skolor för sina vapendepåer eller som gömställen.
Israels ambassad. Foto: STEFAN SÖDERSTRÖM Israel befinner sig i en omöjlig situation. En sak som ofta glöms bort i den svenska debatten är att Israel faktisk är en suverän stat, den enda demokratin i Mellanöstern, och därmed har en skyldighet att värna sina medborgares trygghet. Israelerna, åtminstone de som jag har pratat med, vill ha fred med palestinierna och den här operationen har bara ett mål, att få slut på terrordåden och att befria palestinierna från Hamas. Vi får inte glömma att Hamas har varit en terrororganisation långt innan den senaste konflikten startade och har inte heller velat erkänna Israel.
När Israel och Fatah började fredsförhandlingar i början på 90-talet så var det Hamas som skickade självmordsbombare till israeliska städer.

Det är också viktigt att inte blunda för Hamas ansvar för den humanitära katastrofen i Gaza. Vill Hamas verkligen ha fred och bygga upp ett värdigt samhälle för invånarna i Gaza borde de omedelbart upphöra med sin terrorverksamhet.
Många av mina vänner i Israel, fredsaktivister, musiker och författare (och även jag) har in i det längsta talat för försoning, dialog och diplomati. Men under mitt besök i Tel Aviv upptäckte jag att tålamodet var över. Alla var ledsna över situationen och några var emot en markoperation. Vi fick höra om det israeliska flygvapnets operation, när vi tog en promenad på en av Tel Avivs mest vackra gator, Rothschild Boulevard, från en nära vän som satt och lyssnade på radio. Han sprang efter oss och ropade "Attacken i Gaza har börjat". Han är en professor i hebreisk litteratur, tillhör det vänsterliberala Meretz-partiet och har i många år varit en fredsaktivist. Vi frågade honom vad han tyckte. "Vi har inget val". Och den känslan har många israeler: "Vi vill inte ha det så men har inget val".

Någonstans går gränsen för vad en stat kan tåla när det gäller terror mot den egna befolkningen. När en stor del av en stat under flera år inte kan leva ett normalt liv, när barnen är skräckslagna och väntar på sirener, när familjer firar sina högtider i skyddsrum - trots att israel inte gör något för att provocera Hamas - då har Israel inget val. Min bild är klar: De tappra soldater som nu kämpar för att få ett slut på Hamas terror, både mot Israels och Gazas befolkning, har ett brett stöd bland israelerna.

Sedan jag kom hem till Stockholm har jag följt rapporteringen från svensk media . Jag delar och förstår de känslor som bilder av dödade och sårade barn väcker. Däremot kommer jag inte ihåg en sådan intensiv rapportering från södra Israel när raketerna från Gaza föll. Det finns en ensidighet i mediabevakningen i Sverige angående konflikten i Mellanöstern. Det är med sorg jag ser vilka mekanismer som konflikten sätter igång i Sverige. Israels ambassad klottras ned med hakkors och det judiska samfundets lokaler i Helsingborg har utsatts för två brandattentat på mindre än fyra dagar. De antiisraeliska strömningarna piskas upp till ett allmänt hat mot judar. Det är skrämmande hur den historiska okunskapen i Sverige nu tar sig antisemitiska uttryck.
Det blinda hatet är skrämmande. Det hatet ser jag inte hos israelerna, utan jag upplever snarare en förhoppning om att både israeler och palestinier måste hitta trygghet och en fredlig lösning.


Staffan Scheja
Staffan Scheja är professor vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm