2010-talet började som 00-talet - med att vi drog en lättnadens suck över att vi klarat oss undan en djup ekonomisk kris. Först var det IT-bubblan som sprack, sedan kreditbubblan. I båda fallen kunde vi ganska snart därefter slicka såren, se tillväxten återkomma och blåsa på som vanligt.
Men denna snabba återhämtning gav båda gångerna upphov till en ny och värre kris. Den turbulens som hemsöker Sverige och världen i dag, år 2019, lade vi grunden till för tio år sedan.
På hösten 2008 höll världens finansiella system på att braka samman. De rekordlåga räntorna som blev svaret på krisen 2001 hade fått alla att öka sin belåning. Hushållen tog allt större bostadslån och bankerna köpte bostads- obligationer. När räntorna återgick till en normal nivå sjönk bostadspriserna och ingen vågade låna ut till banker som hade gjort så stora förluster att de riskerade att gå omkull.
Världens regeringar och centralbanker räddade oss undan problem skapade av för låga räntor och misslyckade banker - med ännu lägre räntor och genom att subventionera de misslyckade bankerna. Banker som nyss stått på randen till avgrunden kunde snart därefter uppvisa rekordvinster.
När 2009 blev 2010 märktes en försiktig optimism i Sverige, särskilt i Stockholm. Arbetslösheten hade börjat minska och bostadspriserna hade stigit en aning. Det statliga bolåneinstitutet SBAB ökade aggressivt sin utlåning.
Det är fel att säga att bankerna inte lärde sig något av krisen. De lärde sig att de alltid landar på fötterna. De är så viktiga att de alltid räddas. Det var en startsignal inför 2010-talet: Om det gick bra skulle de återigen hamna på grön kvist. Om det gick dåligt kunde de skicka förlusterna till skattebetalarna.
Krona så vinner jag, klave så förlorar du.
När tillväxten återkom efter 2010 släppte hämningarna. Handelsbankens ägare tröttnade på bankens alltid lika försiktiga linje. Man kan inte leva på beröm, när det i goda tider betyder att man förlorar marknadsandelar och i dåliga tider måste subventionera förlorarna.
Det reformarbete som påbörjats inom Swedbank efter de vilda satsningarna i Baltikum gick i stå. Det var svårt för ledningen att få gehör för en mer eftertänksam linje när den innebar att man sade nej till stora vinster.
Investerare började belåna sig igen och söka sig till råvaror och tillväxtmarknader. Kreditvärderingsinstituten som brukade ge bostadsobligationer toppbetyg fick återigen alla att tro att riskabla värdepapper var säkerheten själv.
Det var härliga tider. Alla affärer såg bra ut till en ränta nära noll. Och när pengarna väl började rulla blev det självförstärkande. Priset på bostäder, aktier och råvaror steg, alla kände sig rikare och lånade än mer, vilket drev upp priserna ännu mer. Det ser som bäst ut, just innan allt spricker.
Det var en falsk uppgång. Ekonomierna hade fortfarande för mycket investerat i fastigheter och icke-konkurrens-kraftiga industrier. De hade bara fått konstgjord andning. När räntorna framåt 2015 återvände till normala nivåer kunde företag inte betala lånen och familjer i storstäderna hade inte råd att bo kvar. Bankerna gjorde väldiga kreditförluster och börsen kraschade.
Länder som USA och Storbritannien hade byggt upp ofantliga skulder under den förra krisen. Därför hade de inga marginaler nu och möttes av kalla handen när de behövde låna för att rädda sina banker. Ingen kunde hjälpa till. Kina var lika krisdrabbat denna gång och en åldrande befolkning i väst sålde aktier och fonder som var till för att ge pensionen en guldkant.
Staterna tvingades därför spara och höja skatterna. Banker och företag kollapsade och arbetslösheten sköt i höjden. 2017 kom soppköken även till Stockholm, efter att konsult- och kafénäringen hade slagits ut.
Men på samma vis som den snabba uppgången 2010 gav upphov till en katastrof kan denna katastrof paradoxalt nog ge en stabilare ekonomi framöver. När bankerna inte kan räkna med att bli räddade tar de inte längre samma risker och finansindustrin minskar i omfattning. När vi har lärt oss att det är fåfängt att dopa marknaden för att få tillväxt finns det återigen en bred enighet om att satsa på utbildning, forskning och investeringar som kan skapa välstånd långsiktigt.
Synd bara att det krävdes tio förlorade år för att komma till den insikten.
johan norberg