ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Qalinle Dayib på invigningen av Somali information and business centre i Malmö. Foto: SIBC
Qalinle Dayib på invigningen av Somali information and business centre i Malmö. Foto: SIBC

"Somaliers framgång i USA är ingen slump"

ANNONS:
Rapporten

Rapporten ’Somalier på arbetsmarknaden – vad kan Sverige lära?’ är skriven på uppdrag av regeringens framtidskommission och presenteras i dag. Rapportförfattare är Benny Carlson samt Sofia Rönnqvist och Karin Magnusson vid Malmö högskola.

Visa merVisa mindre

I Kanada, USA och Storbritannien står etniska organisationer för centrala delar av integrationsarbetet - men i Sverige är det myndig­heter som ska integrera, skriver Benny Carlson.

Sverige har på senare år blivit fristad för många somaliska flyktingar. De flesta verkar tycka att Sverige är ett bra land som erbjuder bostäder, utbildning och hälsovård av god kvalitet och trygga uppväxtmiljöer för barnen. Ändå tvekar många om huruvida Sverige är framtidslandet. Det finns nämligen ett stort krux. De har svårt att komma i arbete och starta företag.

Sysselsättningen för somaliafödda i Sverige har länge pendlat mellan 20 och 30 procent och egenföretagandet ligger runt en halv procent. Det finns två omedelbara förklaringar till dessa siffror. Många har låg utbildning och många har kommit till Sverige de senaste fem, sex åren.

Om man jämför med andra länder dit många somalier flytt, så som Kanada och USA, är boendemiljöerna ofta sämre och men arbetsmarknaden inte lika svårforcerad.

I Kanada ligger sysselsättningen bland somalier på 46 procent, i USA på 54 procent och i båda länderna ligger egenföretagandet på 5 procent.

 

Nu kan mätmetoder och tidpunkter variera något mellan länder. Problemet reduceras om man beräknar gap mellan hela befolkningen och somaliafödda. I Sverige är sysselsättningsgapet 52, i Kanada 27 och i USA 13 procent. I Sverige är företagargapet 4,4, i Kanada 3,9 och i USA -0,8 procent.

Hur kan dessa skillnader länder emellan förklaras? Mätbara faktorer som utbildning och tid i landet verkar till Kanadas och USA:s fördel. Många somalier anlände till Kanada på 1990-talet och till USA åren 2004-07. Andelen med högre utbildning är betydligt större i Kanada och USA än i Sverige.

Vanliga förklaringar som att människor med olika ambitioner väljer att fly till olika länder eller ett land som USA "plockar russinen ur kakan" har inte mycket som talar för sig. Däremot är det så att somalier för vilka självförsörjning är viktigare än allt annat sekundär­flyttar dit där detta är möjligt. Språket spelar roll. Somalier som på förhand behärskar engelska får en lättare start i engelskspråkiga länder medan knappast någon kan svenska vid ankomst till Sverige.

 

Medan arbetslösheten skenade i Sverige i på 1990-talet, när de första somaliska flyktingarna anlände, var den på nedgång i Kanada och USA. Arbetsmarknaden i Sverige erbjuder jämförelsevis färre "enkla jobb", högre lägstalöner och starkare anställningsskydd. Det innebär ur arbetsgivarperspektiv högre kostnader och risker för att anställa, ur arbetssökarperspektiv högre trösklar. Det svenska trygghetssystemet låter människor leva på dräglig nivå även om de inte arbetar medan detsamma inte kan sägas om USA.

Det tycks vara enklare att driva företag i USA och större koncentrationer av somalier betyder att det finns djupare etniska marknader att loda.

Vissa av dessa skillnader är inget att göra åt. 1990-talskrisen kan inte göras ogjord och svenska språket inte avskaffas. Den svenska välfärds- och arbetsmarknadsmodellen kan justeras, men frågan är hur långt en majoritet av svenska folket är beredd att gå för att en minoritet ska ta sig in på scenen.

Vad som borde kunna justeras är den svenska "atomistiska" integrationsmodellen. I Sverige ska myndigheter integrera individer.

Detta är problematiskt inte minst i förhållande till somalier, som ofta är ovana vid eller har tråkiga erfarenheter av myndigheter. I Kanada och USA (och Storbritannien) svarar etniskt baserade organisationer för en stor del av inte­grationsarbetet.

 

Varför skulle inte en modell, byggd på erfarenheter från dessa länder, kunna få visst utrymme i Sverige? Vågar svenska myndigheter lämna över en del ansvar och resurser till etniskt baserade organisationer med uppdrag att hjälpa dem som är nyanlända eller befinner sig i utanförskap att navigera i det svenska samhället?

I Malmö, landets invandrartätaste storstad, pågår i vart fall några intressanta experiment.

Somaliska föreningar har fått gripa sig an integrationsarbete, ett av myndig­heter   uppbackat somaliskt center har startats och ett köpcenter som skulle kunna lösa lokal-, byråkrati- och finansieringsproblem för utomeuropeiska nyföretagare är på gång.

 

BENNY CARLSON, Benny Carlson är professor i ekonomisk historia vid Ekonomihögskolan, Lunds universitet.

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Mest lästa om debatt
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: