När allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius i en artikel i Resumé anklagar Expressens Björn Wiman för åldersrasism och kvinnoförakt, och i nästa andetag lite lagom styvmoderligt ber chefredaktör Thomas Mattsson att "lugna ner sig", gör hon alla kvinnor som vill tas på allvar en stor otjänst.
Jag vet inte heller om jag ska skratta eller gråta åt att upprinnelsen till hela diskussionen är hennes försvar av kompisen Jan Guillou, känd för att utan omsvep såga unga begåvade kvinnor på inga andra grunder än att de är just unga begåvade kvinnor.
Och detta med en härskarretorik jag aldrig har sett vare sig Mattsson eller Wiman använda sig av. Jag väljer att skratta.
Men när Stenius senare i samma artikel påstår att det är kritiken mot henne som hotar det pressetiska systemet när det står alldeles klart för alla utomstående att det största hotet mot PO i dagsläget är PO själv, fastnar skrattet i halsen.
Herrarna Mattsson och Wiman har båda kritiserat Yrsa Stenius beslut att klandra Expressens avslöjande om Jan Guillous samröre med KGB. Ingen av dem skräder orden när de påpekar bristerna i Stenius argumentation. Om Yrsa Stenius hade haft torrt på fötterna kunde hon ha undvikit att kliva ner i den sandlåda som hon nu anklagar Expressencheferna för att leka i, men hon gör precis tvärtom. Hon gör som Guillou skulle ha gjort. Hon tar det som en man.
Hon använder exakt de härskarmetoder som hon anklagar Mattsson och Wiman för att använda.
I stället för att bemöta kritiken i sak avfärdar hon dem båda med i ena fallet en klapp på huvudet och i andra fallet anklagelser om sexism och rasism, och har därmed förmedlat att hon inte är öppen för sakligt resonemang. Problemet är uppenbart.
Att kvinnor i tid och otid utsätts för kvinnoförakt, sexism och även åldersrasism är ett faktum, och bland det svåraste att komma tillrätta med i ansträngningarna att nå ett jämlikt samhälle, eftersom det ofta är subtilt och svårt att leda i bevis. Yrsa Stenius gör det inte precis lättare. Snarare backar hon upp alla dem som har taskig kvinnosyn och motarbetar kvinnor i karriären oavsett deras ålder.
Värst är ändå att hon gör det svårare för de kvinnor som verkligen är utsatta för köns- och åldersdiskriminering att tas på allvar. För det största problemet i kampen för jämställdhet är alla de som i likhet med Yrsa Stenius använder könsargumentet för att avväpna motståndaren, också i de fall som det inte har någon som helst relevans. Hon häller vatten på alla de kvarnar som avfärdar också reella påståenden om könsdiskriminering som bittert bjäbbande.
Jag vill inte behandlas som ett barn. Jag vill inte att mina misstag ska ursäktas och slätas över för att jag är kvinna. Jag vill bli bedömd efter kompetens och jag vill inte att andra ska trippa på tå bara för att jag saknar snopp.
Jag vill också ha möjlighet att rikta kritik mot andra kvinnor utan att anklagas för kvinnoförakt eller för att inte stå upp för jämställdhet. Jag vill inte behöva stryka alla kvinnor medhårs i systerlig anda, jag vill också när det gäller kvinnor kunna fokusera på sak och inte person.
Medan Wiman och Mattsson punkt för punkt tar hål på Stenius dom mot Expressen, med sakliga argument inte alls kopplade till hennes person, väljer Stenius att föregå med dåligt exempel och stoppa huvudet i sanden när det gäller sakfrågan och i stället få diskussionen att handla om kön.
Yrsa Stenius bör lämna sin plats som PO till förmån för någon som kan ta både ämbetet och jämställdhetsfrågan på allvar.
Sofia Mirjamsdotter
