"Folkpartiet är rasistiskt!"

Det parti som kallar sig liberalerna har övergivit sina värderingar och blivit patriotiskt, "Tur att centern är liberalt nu när folkpartiet inte längre är det" - folkpartiet har blivit årets valrörelses mobbningsoffer bland liberala skribenter. Vad är det som hänt? Efter nära sex år på andra kontinenter landar jag undrande i den svenska valrörelsen, och ser mig till råga på allt ofrivilligt indragen som ett bevis på folkpartiets påstådda rasism.

"Ni åkte till

Danmark och besökte Venstre för tio år sen när du var partiledare!" Erik Sandberg från Uppdrag granskning riktar mikrofonen uppfordrande och lite anklagande mot mig. Jo, han har helt rätt i att vi för tio år sen, när jag tog över som partiledare, ville vi studera de då framgångsrika liberala partierna i Europa; Venstre och de brittiska liberalerna. Marie Leissner Men att vi åkte till Danmark för att bli rasister är en så befängd anklagelse mot mig att jag tappar hakan. För det första hade Venstre inga främlingsfientliga drag då, de kom först flera år senare. En enkel sak att ta reda på för en professionell journalist. I stället tog vi hem några få sentenser av helt annat slag från dåvarande Venstre: framför allt att vara riktigt tydliga i regeringsfrågan, och att spela på politikens mittplan i stället för att fokusera på nischfrågor. Två självklara och enkla regler som jag tror betytt mycket för att folkpartiet kom tillbaka som ett starkare parti.

Det som i

debatten de senaste månaderna, och framför allt den gångna veckan, har lagts fram som bevis för att folkpartiet blivit främlingsfientligt eller rentav rasistiskt   handlar såvitt jag kan se om två saker: dels att partiet föreslår nu som för fyra år sen att om man vill bli medborgare i Sverige bör man kunna klara av enklare kommunikation på svenska, dels att partiet föreslagit att skoleleverna ska uppmuntras att läsa svenska klassiker, något som funnits med i läroplanen redan på 1960-talet. Den upphetsade tonen verkar uppriktigt sagt rätt fånig. Vad man än tycker om de två kraven så är det inte någon glasklar logik att de växer ur en rasistisk ideologi. Så vad handlar det om egentligen? Det kan väl inte vara något så enkelt som ett vanligt mediedrev, av den där logiska sorten att journalistkåren har ett slags gemensamt ansvar att ta ner ett parti som lyftes upp opinionsmässigt i förra valet. Eller? Vad jag tror det handlar om är en kvardröjande uppfattning om att det enbart är med socialistisk problemformulering man kan vara trovärdig i sociala frågor, något som folkpartiet nu med bättre egen självkänsla börjar befria sig från.

Låt oss först

slå fast att de flesta partier är bekymrade över det växande utanförskapet. Över att människor som invandrar till Sverige per automatik förvandlas till ett slags andra klassens medborgare, bor i getton, diskrimineras i arbets- och nöjesliv samt ser sina barn få sämre livschanser. Vi har inga rasistiska partier alls i riksdagen i dag. Kan vi vara ense om det? Tack! Men vad är den bästa politiken för att angripa utanförskapet på? Det är där vi har fajten. Lite grovt kan man säga att två modeller står mot varandra: socialfallsmodellen (snällism om man så vill) respektive arbetslinjen. Där har folkpartiet slagit an en ny ton, som verkar skava i öronen på vissa som levt för länge med socialdemokratisk retorik. Svenska myndigheter betraktar i regel invandrande flyktingar och anhöriga som offer som behöver bli objekt för omsorger. Men i all denna missriktade välvilja går självkänslan och värdigheten hos den enskilde förlorad. Flyktingförläggningar. Arbetsförbud. Kurser i att fylla i bidragsblanketter. Depression, passivisering, onödigt lidande. Men människor som bryter upp från sitt hemland är inte svagare än andra, möjligen lite starkare. Det är inte vem som helst som röjer ny mark. Vad vill du och jag göra när vi slår oss ner i ett nytt land? Lära oss språket. Få försörja oss själva så fort som möjligt. Skaffa oss vänner, bli respekterade som bra medborgare. Kunna tampas med myndigheter. Se barnen bli hemtama i det nya landet, att de lär sig språket och samhället, lär sig flyga.

Jag ser inget

rasistiskt Folkparti, inte nu och inte då. Jag ser ett parti som slåss för rättssäkerhet i flyktingpolitiken, som var först med att vilja öppna Sverige för arbetskraftsinvandring, som är det enda parti som tagit debatt på partiledarnivå mot de främlingsfientliga partierna i Sverige och Danmark. Men som samtidigt driver integrationsfrågan på ett ickesocialistiskt sätt. Integration genom att kunna prata språket. Genom att känna sig hemma med kulturarvet. Genom att få jobba. Genom att inte bli sedd som offer utan som en stark och klok individ som kan försörja sig själv. Måste den som bryter mot en socialdemokratisk definition av hur integrationen löses bli beskylld för rasism? Att Jan Guillou gläfser om ett rasistiskt Folkparti i en morgonsoffa är inget konstigt. Eller att Uppdrag granskning påstår att jag för tio år sedan bad partisekreteraren åka till Danmark för att göra folkpartiet rasistiskt. Sånt händer i en journalistik som är mer politisk än journalistisk. Men när PM Nilsson och andra normalt intellektuellt hederliga liberaler börjar springa med mediedrevet och målar upp ett Folkparti med marscherande brunskjortor blir jag bekymrad. För att inte säga förbannad. Är det så ynkligt ställt med debatten i Sverige i dag? Då behövs banne mig ett maktskifte. MARIA LEISSNER