När jag var liten var min mamma höjdare i Kommunistiska partiet i Jugoslavien. Trots att politiken präglade våra liv pratade vi aldrig om den. Om någon hörde en skulle man förlora allt man hade. När min syster en natt kom på idén att lämna partiet fick mamma nästan infarkt. Hon visste att det betydde, för oss alla, raka vägen till samhällelig uteslutning. Det var säkrare att förbli i statens tjänst, kämpa för "rättvisa och jämlikhet", och fortsätta hyckleriet.
Systemet och staten var det goda och vilka drömmar en tonårspojke drömde var oväsentligt. Året var 1986, och socialismen i Jugoslavien hade ett "mänskligt ansikte".
När Berlinmuren föll satte jag mig därför i familjens Fiat 750, tryckte in Lou Reeds "Transformer" i kassettbandspelaren och höjde volymen till max. Drömmen om att vara med om förtryckets sönderfall krossades av den lilla bilen som inte orkade med friheten utan brakade ihop efter några mil.
Men två decennier senare, efter ett krig och nationalismens bestialiska orgier, är jag här. På väg till riksdagen. Socialismen är passé, avslöjad som förakt och dålig smak, men fortfarande lever dess världsbild, präglad av ofrihet. Fortfarande dominerar politiken våra liv, fortfarande är vi mer besatta av relativ jämlikhet än av absolut välstånd, fortfarande är vi så rädda för framtiden att vi enbart pratar försäkringar.
Därför, om jag får en chans, tänker jag föra en annan politik. Bygger man ett hus är det naturligtvis klokt att försäkra det. Men försäkringen är inte meningen med huset. Meningen är att forma ett ställe där man vill leva och förverkliga sina drömmar. En plats som värnar individuell frihet, samhällets välstånd och framtiden för våra barn.
Konkret innebär det bland annat att se till att jobb skapas. Sveriges demografiska utveckling med allt större andel äldre, ungdomar som inträder sent på arbetsmarknaden och folk som slutar arbeta för tidigt är problematisk.
Men välkomnar vi privata aktörer inom vård, omsorg och skola där jobben kommer att finnas och uppmuntrar konkurrens kommer denna utveckling att förvandlas från ett hot till en möjlighet.
Inte bara för att icke perfekta marknader är överlägsna den icke perfekta planeringen i att skapa välstånd. Utan också för att konkurrens är ett sätt att undvika en monopolitisk auktoritetskälla och ofrihet.
Välståndet vi strävar efter kan inte uppnås utan invandring. Vilket kräver en bättre integrationspolitik. Jag säger detta i ödmjukhet inför vad detta land erbjöd mig när jag för 17 år sedan hittade en fristad och familj här.
Men om det var möjligt för mig bör det vara möjligt för andra också.
Arbete, effektivare språkinlärning, sänkta trösklar till arbetsmarknaden, uppluckring av arbetsmarknadslagar som premierar "insiders" och åtgärder mot diskriminering är nödvändiga. Parar man dessa åtgärder med en generell höjning av utbildningsnivån och ett utbildningsväsende som kräver och uppmuntrar kunskap, kan vi närma oss framtiden med tillförsikt.
Slutligen tänker jag kämpa för kvalitetskultur. Ekonomisk tillväxt är endast ett medel för att förverkliga det människor sätter värde på i sina liv.
Men för att kunna göra upplysta val måste man skaffa sig en kompass.
Som chef för kulturinstitutioner har jag sett motståndet mot att definiera kvalitet, att peka ut en emancipatorisk riktning.
Men det måste göras; en värderingsfri värld är en tom värld, en gestaltning av meningslösheten där alla kvalitetskriterier gått förlorade, och där man förväxlat "allt" med "allt som är värt någonting".
Jag vill att mina barn ska säga att vi gav dem en större chans att välja sina liv än vad jag fick. Därför vill jag inte att vi snubblar in i en svensk framtid.
Vi ska inte gå tillbaka till gamla världar och lösningar. Visst, politiken måste vara lika realistisk som den är optimistisk. Men jag gav mig inte in i politiken för att frukta framtiden utan för att forma den.
JASENKO SELIMOVIC
