Jag läste Carina Höglunds artikel i Expressen och håller med henne fullständigt om att brottsoffer borde ha rätt att träffa sina förövare i medlingssamtal. Jag såg också en debatt i SVT där Carina Höglund diskuterade sitt förslag med justitieminister Beatrice Ask. Under samtalet uttryckte Beatrice Ask en oro för att det kan vara svårt för brottsoffer att själva fatta beslutet om att möta sin förövare.
Men jag kan utifrån min erfarenhet lugna Beatrice Ask på den punkten. Att ta ställning till ett erbjudande om medlingssamtal är ingenting mot den psykiska påfrestning som mötet med förövaren och försvarsadvokaterna i rättssalen innebär. Överlever man rättegången klarar man allt. Låt oss avgöra själva om vi vill träffa den som förstört vårt liv.
Min kontakt med rättsväsendet började med att min bästa väninna Linda och jag skulle fira nyår i Göteborg 2004. På en gångväg stötte vi ihop med fyra killar som var på väg till samma fest. De frågade om vi skulle gå dit tillsammans. Dumma som vi var så sa vi ja. När vi passerade ett öde område i den tjocka dimman förändrades stämningen.

Plötsligt slet två av killarna tag i Linda och drog i väg med henne. Jag hann inte tänka så mycket innan jag fick ett slag i huvudet med något. Senare fick jag veta att det var en batong. Allt blev svart. Jag susade in i mitt mörker. Jag var beredd att slå mig fri, jag sparkade och slogs allt vad jag kunde. Men jag fick ytterligare slag på huvudet - och allt svartnade på nytt.
När jag vaknade igen låg min kropp naken mot den kalla vintermarken. Mossan under mig var blodig. Han låg på mig, han var inuti mig. Till slut reste han sig upp. Han sparkade mig i underlivet och gick i väg.
Rättegången var fruktansvärd. Men det värsta var inte att våldtäktsmannen fortsatte att neka trots att läkarens hade hittat hans DNA inne i mig eller killarnas överlägsna stil. Advokaterna frågade gång på gång om Linda och jag var berusade och hur mycket vi hade druckit. Som om det spelar någon roll? Även om jag hade varit så full att jag kröp fram ger det inte någon rätt att våldta och slå sönder mig.

Jag tror precis som Carina Höglund att det kan vara värdefullt för brottsoffer att träffa sina förövare. Dels för att ett samtal kan hjälpa en att förstå och underlätta bearbetningen, dels för att brottslingarna ska förstå vad de gjort och varför det inte ska göra om det.
Det borde vara brottslingarnas skyldighet att ställa upp på medlingssamtal med sina offer. Varför ska allting anpassas efter brottslingarna och deras barndom och sociala problem? Vill gärningsmannen inte träffa sitt offer på medlingssamtal borde han inte begått brottet. Han har redan gjort sitt val, låt honom stå sitt kast. Så enkelt är det!
Det är sant som Carina Höglund säger, som brottsoffer har man frågor som man får leva med i resten av sitt liv. Trots alla frågorna i rättsalen fick jag aldrig svar på den fråga som jag tänker på varje dag. Varför gjorde han det?

Är det verkligen rättvist att låta gärningsmännen få sitta inne med svaren? Återigen blir gärningsmannen offret, men brottsoffren får leva med ständig undran över vad som har hänt. Eller vad som kunde ha hänt.
Jag är imponerad av Carina Höglunds kamp för rättvisa och att få reda på vad som hände med hennes lilla flicka Engla.
Nu hoppas jag att Beatrice Ask också kämpar för att Carina Höglund och alla andra brottsoffer ska få sina frågor besvarade.


Jenny Lemon
Jenny Lemon sitter med i juryn för Efterlysts och Expressens stora pris för civilkurage.