De senaste dagarna har det rasat en debatt i blogosfären som också gett efterverkningar i etablerade medier. Grunden för detta är att en SSU-ombudsman kallade mig för nazist, anklagade staten Israel för att vara nazistisk och därtill - i en karikatyr - publicerade en bild på mig med hitlermustasch.
Jag är för en långtgående yttrandefrihet och låter SSU:aren hållas med sitt tilltag. Det säger mer om honom och SSU än vad det säger om mig. Det som dock är allvarligt är vad Ingiberg Olafssons inlägg ger uttryck för.
För det första verkar de senaste årens skandaler inom SSU satt mycket djupare spår än vad man utifrån kunnat ana. Medlemsflykten, krogvåld, hotellrum insmetade med bajs, bloggskandal efter det fruktansvärda mordet på Riccardo (då "rika skulle skylla sig själva"), medlemsskandaler med mera har gjort att det som under lång tid var det största ungdomsförbundet har blivit ett av de mindre. Stridigheterna mellan falanger syns i dag inte i öppen dager. I stället visar sig en kultur inom SSU som känns oerhört obehaglig.

Det verkar i dag vara kutym inom SSU att anklaga oliktänkande för att vara nazister. Jag är inte den första som råkar ut för detta. Det klara och kallsinniga beräknandet för att väcka uppmärksamhet och utmåla en annan politiker som judehatare är i sig en extrem provokation. Särskilt när jag har en mycket god relation till den judiska sfären i Sverige. Historielösheten i att anklaga Israel för att vara nazistiskt talar för sig självt.
De nya uttrycken SSU nu tar sig visar på en organisation i sönderfall. Även om SSU och socialdemokratin är mina politiska motståndare har jag genom åren fått många socialdemokratiska vänner. Även om vi haft heta debatter och gått hårt åt varandra har vi kunnat skilja på sak och person. Den tiden verkar dock vara förbi.
Kvar finns bilden av en sargad och vilsen ungdomsorganisation som när personer, inte ens unga som i fallet Ingiberg, med hat i hjärtat i stället för den omtalade solidariteten. Det är bara att beklaga.
För det andra framtonar en hållning i Mellanösternfrågan som är helt barock. Man ursäktar självmordsbombare, motsätter sig försoning och man ägnar sin fulla kraft åt att försöka få till stånd dialog med Hamas - som visserligen vann ett val men som har utplånande av Israel på agendan.

En tvåstatslösning är i mina ögon det enda rimliga målet för fredsprocessen. Men en fredsprocess måste ta i beaktande att en beväpnad civilbefolkning måste avväpnas för att Israel ska kunna dra sig tillbaka från palestinska områden.
Processen måste också väga in det faktum att den ena parten är en demokratisk stat och den andra parten inte ens kan utöva kontroll över sin egen befolkning.
Vi är många som berörs av det lidande som palestinier utstår. Jag ser också att Israel emellanåt tar i för hårt och med för stora maktmedel. Utan att ursäkta de övergreppen måste vi inse att den Israeliska befolkningen i söder befinner sig i en ständig skräck för missilregnet som fortgår.
Inget av dessa lidanden kan ursäkta civila våldshandlingar. Det kan inte ursäkta hot om utplåning och det ursäktar inte den svenska mediedebatten som är starkt vinklad. Debattklimatet i Sverige illustreras inte minst av att man anklagas för att vara nazist om man vill fira att Israel funnits i 60 år, som i mitt fall.

För detta blundar man dock i SSU, och även inom socialdemokratin där man både bjudit in och försvarat en ökänd antisemit som Gilad Atzmon.
Inom ungdomsförbundet verkar den nya hållningen ligga väl i linje med att ensidigt ursäkta missilregnet över södra Israel och jag ställer mig frågan om SSU över huvud taget anser att Israel har rätt att existera?
Det finns nämligen all anledning att tvivla. SSU är inte bara en organisation som framstår som allt mer demoraliserad och desperat utan också som en organisation som inte längre sätter värden som demokrati i första rummet.


Fredrick FederleyRiksdagsledamot (c)