Jag har alltid varit socialdemokrat. Jag tror på solidaritet och jämlikhet och tycker i grunden inte att företag ska kunna tjäna pengar på att människor är sjuka. Därför var jag mycket tveksam när jag bytte jobb från ett landstingssjukhus till privatägda St Göran i Stockholm. Jag befarade att ledningen exempelvis skulle försöka undvika kostsamma undersökningar för att öka sin vinst.
Men redan efter den första arbetsdagen hade mina ideal krockat med verkligheten. För jag slogs omedelbart av hur mycket tid jag hade för patienterna. Det fanns utrymme att sitta ner och prata en stund och jag kunde avsluta behandlingar i lugn och ro. På mitt tidigare jobb hade arbetet mest handlat om att springa runt och släcka bränder, och man kände sig alltid otillräcklig.

En stor del av skillnaden beror på hur arbetet är organiserat. På de landstingssjukhus där jag jobbat används fortfarande ett ålderdomligt rondsystem. Läkaren och sjuksköterskan inleder dagen med att prata om alla patienterna, därefter går de från säng till säng och först när ronden är avslutad påbörjas behandlingen. Ofta kan patienterna därför inte skrivas ut förrän efter lunch.
På St Göran tar vi patienterna i turordning, de sjukaste går först. Därmed tjänar vi tid genom att redan på morgonen kunna skicka patienter till exempelvis röntgen. Hos oss skrivs därför de flesta patienter ut före lunch. Vårt arbetssätt leder till att vi kan erbjuda mer vård samtidigt som patienter och personalen är nöjdare - jag har aldrig tidigare jobbat på en avdelning där man får så mycket uppskattning i form av tårta från patienter.
På min nuvarande arbetsplats får vi som kan verksamheten bäst också vara med och utveckla den. Byråkratin är mindre, beslutsvägarna kortare. Varje dag har vi debriefingmöten med syfte att göra vården ännu bättre kommande dag. Och får jag en idé som kan spara tid åt patienterna kan rutinerna ändras på bara ett par dagar. Men inom landstinget finns tyvärr en anda av att inte främja nytänkande. Där höll man sina idéer för sig själv.

I den bästa av världar hade vården kunnat utvecklas lika snabbt på de landstingsdrivna sjukhusen. Men vinstkravet gör att det på St Göran ständigt finns ett tryck på att hela tiden arbeta effektivare, utan att tumma på kvaliteten.
Det tar visserligen fortfarande emot när jag tänker på att det överskott vi skapar på sjukhuset hamnar i privatpersoners fickor. Men jag är väldigt stolt över att vara med och bedriva så högklassig vård. Och om privata vårdgivare skapar en bättre situation för patienterna så är jag beredd att tumma lite på mina ideal.
För svensk sjukvård måste pröva alla möjligheter att bli mer effektiv. Vår befolkning kommer i framtiden både att bli äldre och sjukare samtidigt som den blir mer krävande. Mina morföräldrar niger och bockar fortfarande för doktorn. Men nästa generation pensionärer lär inte tolera att behöva ligga inne en halv dag extra i väntan på röntgenundersökning.
Därför är det så synd att debatten om vinstdriven vård är så svart/vit. Inom socialdemokratin handlar diskussionen till viss del fortfarande om huruvida den här typen av vård ska accepteras. Inom borgerligheten är den lösningen på alla problem.
Men vi behöver inte välja antingen eller. Våra universitetssjukhus är absolut nödvändiga för forskningen och den högspecialiserade vården. Och privatsjukhus behövs för att skapa nytänkande och öka effektiviteten.

I stället behöver vi diskutera gråskalorna. Vilka sjukhus ska göra vad? Hur ska vi få ut så mycket sjukvård som möjligt per skattekrona? Hur kan vi se till att även mindre vårdgivare kan vinna upphandlingar? Hur höga vinstnivåer är rimliga? Och vad ska göras med vinsten? Jag tycker till exempel att det vore rimligt att minst tre fjärdedelar måste återinvesteras i verksamheten.
Men det viktigaste i ett jämlikt och ett solidariskt samhälle bör inte vara vem som producerar vården, utan att vi alla har samma tillgång och betalar den tillsammans.
Marknaden är en dålig herre, men en ganska god tjänare.


Niklas Sterner, 30, är specialistsjuksköterska inom intensivvård. På fritiden ägnar han sig gärna åt fågelskådning. Han har sett 80 olika arter från sin balkong i centrala Stockholm.