Norrmännen Tjostolv Moland och Joshua French har nu överklagat den dödsdom de fått av en militärdomstol i Kongo för bland annat mord. Vad som egentligen hänt vet de nog bara själva, men männen har en bakgrund inom det norska försvaret och har också jobbat för ett privat säkerhetsbolag. Det senare har fått kritiker att rasa över "frilansande militärer" i allmänhet och kräva att Säpo agerar. Jag försvarar inte de unga norrmännens handlingar, men jag tycker att man ska sluta moralisera över att unga människor söker äventyret.
Själv var jag 16 år när jag 1958 skrev in mig i Främlingslegionen. Jag hade flytt det kommunistiska systemet i Ungern och såg främst en chans att i uniform få det jag saknade i det civila: försörjning och karriärmöjligheter. Men när jag stod på värvningskontoret i Strasbourg längtade jag också efter att få visa mitt mod på slagfältet.
Den lön jag fick var visserligen betydligt lägre än de fantasisummor som amerikanska säkerhetsföretag i Irak i dag erbjuder. Men tack vare mina fem år i legionen fick jag ändå senare en chans att utbilda mig och skaffa en civil karriär. Att jag under min tjänstgöring också fick tre skott i benet och livslånga smärtor är en del av spelet.

Det finns många orsaker till att det vuxit fram en allt större marknad för privata säkerhetsföretag de senaste åren.
Politiker i västvärlden ser en chans att avlasta den reguljära armén och undvika negativa skriverier. En inhyrd säkerhetskonsult som stupar får ingen parad i hemstaden, inget tal av borgmästaren, inga beklagande artiklar i lokaltidningen.
För makthavare i oroliga afrikanska länder kan det samtidigt vara tryggare att betala ett västerländskt företag för att sköta vissa säkerhetsfrågor. De konspirerar inte, de har ingen själslig inblandning - de gör bara sitt jobb.
När väl efterfrågan finns är det heller inte konstigt att att kompetenta människor söker sig dit villkoren är som bäst.
Svenska soldater i Afghanistan tjänar sitt land och ser till att Sverige kan genomföra sin utrikespolitik till relativt låga löner. Men om de skadas tackar vi dem genom att sjukvården, försäkringskassan och försvarsmakten grälar om vem som ska stå för rehabiliteringen.
Samtidigt finns många duktiga ungdomar i Sverige som hade kunnat bli utmärkta soldater, eller som redan har varit det i lumpen, men som aldrig får chansen att utöva det som sitt yrke. I dag har vi inte ens 500 soldater i Afghanistan.
Plötsligt erbjuds de 700 dollar om dagen för att jobba åt ett privat säkerhetsföretag i Irak. Blir du skadad får du en rejäl pension och betald sjukvård. Med den lönenivån kan du efter några år köpa en lägenhet kontant, utbilda dig och ändå ha en slant över. Jag förstår mycket väl att de tar chansen och åker - i Sverige får de helt enkelt inte utlopp för sin kapacitet och aggressivitet.

Kritikerna kallar dem för äventyrare och lycksökare. Men den människotypen vill seriösa säkerhetsföretag inte ha. Jag känner flera svenskar som rest till Irak för att jobba. De är alla välutbildade, trevliga och lågmälda. Man ska inte omyndigförklara dem som reser. De vet vad de ger sig in på. De vill helt enkelt testa sina gränser och försörja sig på något de tycker om.
Ungdomar kommer än i dag till mig för att fråga om Främlingslegionen. Jag ger dem inga adresser till legionens kontor - det är förbjudet att i Sverige värva människor till utländska arméer. Men jag brukar ge dem några råd.

TAMAS WEBER, 67, är en av Europas främsta experter på närstrid och den förste europé som valts in i kampsportens Hall of Fame. Han bor i Stockholm. Jag säger att soldatyrket inte är någon enkel utväg för den som vill fly från sitt liv. Till slut måste man obönhörligen utbilda sig och söka jobb och det blir bara svårare ju äldre man är. Ska du skapa en parentes i ditt liv måste den därför berika dig på något sätt - kulturellt eller ekonomiskt.
Jag säger också att de inte kommer att ha någon nytta av sina pengar när de ligger i graven.
Men jag berättar samtidigt att mina fem år i legionen gett mig mycket. Jag har fått självdisciplin, ett annat perspektiv på tillvaron och en civil karriär.
Det har jag haft nytta av hela livet.
TAMAS WEBER