Om USA:s nästa president eller vicepresident blir en färgad man eller kvinna spelar ingen roll. Vita huset behöver en ateist, anser Nanna Gillberg.
"Religionsfriheten i konstitutionen borde innebära frihet från religion i politiken." "Hur kan ett land som ser sig som ett demokratiskt föredöme bedriva politik med Bibeln som regelverk?"
Det är ett historiskt val i USA i år. Med exotiska och spännande inslag som kvinnor och ickevita män.
Är USA redo för en kvinna? Eller en svart man? Svaret på den senare frågan får vi i november.
Huruvida USA är redo för en kvinna tycks bero på i vilken mån hon tänker kompensera för felaktigt kön med ultrakonservativa åsikter.
Men säkert är att USA:s nästa president inte kommer att vara ateist. Svaret på när USA är redo för en sådan lär låta vänta på sig.
För finns det en sak som inte går att tumma en millimeter på i kravprofilen för potentiella presidenter så är det den kristna tron. Den måste bekännas och gås in i detalj på för att innehavaren över huvudtaget skall komma ifråga som ett partis kandidat. Religion intar en självklar och central plats i amerikansk politik, vilket kan tyckas märkligt med tanke på statens och kyrkans konstitutionella åtskillnad.
Presidentkandidaters kristna tro ses som central för många av de sakfrågor som väljarna uppfattar som viktigast.
Friheten att bära vapen, nej till abort och ja till dödsstraff. Nej till sexualundervisning, evolutionslära och preventivmedel och ja till krig. Ja till intolerans och nej till rättigheter som omfattar alla. Allt i Guds namn.
Att religiöst förankrade så kallade moralfrågor kan vara avgörande i amerikanska valrörelser demonstrerades senast i landets presidentval 2004. Frågor om abort och homosexuellas rätt att ingå äktenskap snarare än den under valrörelsen högprioriterade frågan om USA:s säkerhet angav tillfrågade väljare som avgörande för hur de valt att lägga sin röst.
Skulle homosexuella få rätt att gifta sig? Det kunde George Bush, uppbackad av Gud, garantera att de inte skulle. Och så omvaldes Bush.
USA:s politiska ritualer genomsyras av hänvisningar till Gud. Att tänka sig en president som inte avslutar sina anföranden med "God Bless America" känns långt borta. Att någon skulle komma ut som ateist och röna politisk framgång känns än mer främmande. Konstitutionen må vara sprungen ur framgångsteologi, men stat och kyrka är ju faktiskt åtskilda även i USA. Religionsfrihet borde därmed, på den politiska arenan, innebära frihet från religion. Lika kränkta som troende blir å sin Guds vägnar blir jag av allt som inom politiken sägs och görs i Guds namn. Liksom av det faktum att det går att komma undan med mord genom att hänvisa till religion. Hur kan ett land som ser sig som ett demokratiskt föredöme bedriva politik med bibeln som regelverk?
Jag kan även ta på mig att bli kränkt för deras Guds räkning. Om jag vore Gud skulle jag vara vansinnig på alla som skyllde ifrån sig på mig för att rättfärdiga än det ena än det andra. Att man inte behöver stå som ytterst ansvarig för sina politiska beslut utan kan hänvisa till Gud både för att motivera och legitimera dessa ter sig absurt för att inte säga skrämmande.
I USA finns en liten droppe liberala åsikter. Denna råkar sammanfalla med det som via populärkulturen tar sig till Europa, vilket här leder till en tämligen skev bild av amerikanska värderingar. En som får oss att glömma att USA i flera avseenden präglas av vad som gränsar till nationalistisk religiös fundamentalism. Vissa saker ifrågasätter man bara inte. Och det ifrågasätter man i sin tur inte. Som att politiken genomsyras av religion eller att man måste vara patriot för att vara amerikan.
USA är ett land där det som hotar diskvalificera Sarah Palin är hennes ogifta tonårsdotters graviditet, inte att hon som politisk ståndpunkt deklarerar denna oacceptabel.
Ett land där självcensuren fungerar så väl att någon formell censur inte är nödvändig och där varje antydan till kritik av den egna administrationen måste följas upp med ett bedyrande av att "I love America" och ett "shout-out to our troops" för att man inte skall stämplas som "Un-American". Ett land där "Un-American" existerar som begrepp. Måste man älska USA för att få bo där eller ha ett medborgarskap förlagt dit?
Vad folk gör bakom lyckta dörrar bryr jag mig inte om så länge det inte inverkar på deras politiska omdöme. Vem de ber till är deras ensak och fullständigt ovidkommande i ett sammanhang som det politiska där religion inte borde ha så mycket som ett finger med i spelet.
