Göran Perssons käpphäst är att de borgerliga skapade en kris som han fått reda upp.
I dag gör JOHNNY MUNKHAMMAR upp med den myten.
Statsminister Göran Persson har upprepat otaliga gånger att den borgerliga regeringen 1991–94 skapade en ekonomisk kris som han har fått reda upp. I partiledardebatten onsdagen den 15 juni talade han i en replik till Lars Leijonborg om "ekonomisk vanskötsel – sådant som jag bland annat har fått vara med om att städa upp efter er en gång i tiden".
I debatt med Fredrik Reinfeldt i "Agenda" den 24 maj återkom han flera gånger till detta påstående: "Det är ju så att jag hade den stora och mycket svåra uppgiften att ta itu med den sönderkörda svenska ekonomin i början på 90-talet efter en moderatregering."
Varje ekonom vet att krisens rötter finns i 1970- och 80-talen. Krisen hade redan exploderat med full kraft när de borgerliga tillträdde i oktober 1991. Både arbetslöshet och budgetunderskott hade börjat öka extremt snabbt. Finansminister Kjell-Olof Feldt hade lagt fram flera krispaket och 1990 var det regeringskris. Ekonomins fria fall var en orsak till det missnöje med s-regeringen som bidrog till regeringsskiftet 1991.
Likväl har Persson sagt att de borgerliga orsakade krisen. Möjligen kunde man tro att det skulle upphöra 2001. Då presenterade finansdepartementet bilaga 5 till budgetpropositionen. Där summeras ett antal orsaker till krisen:
"Ett första avgörande beslut var devalveringen 1982. (
) En annan avgörande faktor var när planerna på inhemsk åtstramning inte genomfördes i den utsträckning som krävdes för att hålla balans mellan utbud och efterfrågan i ekonomin. Dessa problem förstärktes när kreditmarknaden avreglerades. Resultatet blev allmän överhettning och höga pris- och löneökningar särskilt under 1980-talets senare del. (
) Kostnadskrisen sammanföll med en internationell lågkonjunktur, höga realräntor i omvärlden och en inhemsk finans- och skuldkris. Inflationstakten sjönk snabbt
samtidigt som skattereformen minskade skattelättnaden för hushållens och företagens ränteutgifter. Den fasta växelkursen bidrog tveklöst till nedgången i efterfrågan och sysselsättningen under perioden 1990–92."
I sin bok "Den som är satt i skuld är inte fri" beskriver Göran Persson själv krisens orsaker annorlunda:
"Jag tror att en av de viktigaste förklaringarna till chockerna i den svenska ekonomin ligger i 70-talets författningsreform. (
) Sverige har en offentlig ekonomi som är oerhört känslig för svängningar i tillväxten. (
) En viktig förklaring till att krisen blev så djup är att Sveriges konkurrenskraft urholkades under slutet av 1980-talet. (
) Först kom fastighetskrisen, som på kort tid raderade ut 1980-talets stora värdestegring. (
) Ovanpå detta ett kronförsvar som gjorde krisen total."
Vidare skriver både finansdepartementet och Persson att de borgerliga kunde ha gjort mer för att hantera krisen. Det invänder nog ingen emot, även borgerliga ministrar från den tiden har uttryckt detta. Mer kunde ha gjorts, och det var beklagligt att flera förutsättningar, med dagens mått mätt, var så dåliga – ett svagt parlamentariskt underlag, ingen oberoende centralbank med inflationsmål, inte dagens budgetordning i riksdagen.
De borgerliga kunde ha gjort mer i sin ekonomiska krishantering. Men hur hade en s-regering agerat? Svaret är: mindre. I socialdemokraternas skuggbudget för 1992 var underskottet ungefär detsamma, för 1993 och 1994 var de betydligt större än den borgerliga regeringens. I s-förslaget för 1994 var budgetunderskottet 30 miljarder större. Risken är liten för att det leder till ökat sparande, flaskhalsar, löneglidning, högre inflation och högre ränta, skrev de.
"Jag hade väldigt svårt att försvara den politiken", skriver Persson i sin bok om oppositionspolitiken.
Strax före valet 1994 anslöt sig socialdemokraterna till de borgerligas linje om att spara på de offentliga utgifterna – en politik de kritiserade under mandatperioden. Först då ville de ha s?k "budgetsanering". Perssons historieskrivning lider således av "dubbelfel" – de borgerliga orsakade inte krisen och hans eget parti var faktiskt sist med förslag för att lösa den.
Av den svenska ekonomisk-politiska historien kan en slutsats dras: Alla politiska partier i regeringsställning har begått misstag. Men nya, spännande idéer om hur Sverige bäst klarar viktiga utmaningar i en ny tid främjas inte av ständiga bråk om det förgångna. Och det finns definitivt inget som främjas av att statsministern bygger hela sin trovärdighet på en lögn om historien.
JOHNNY MUNKHAMMAR
Johnny Munkhammar
