I går hade Folkpartiet tidig julafton på DN Debatt. Partiledaren Jan Björklund och Barbro Westerholm lovade att partiet ska kräva en parboendegaranti i socialtjänstlagen. "Inget par ska tvingas leva åtskilda under sina sista levnadsår", skrev Björklund. Vem kan vara emot det? Jag vill också leva så länge jag kan med den jag älskar, utan att behöva bråka med byråkratin.
Problemet är vad det kostar. Det säger Björklund och Westerholm ingenting om, och på så sätt blir deras löfte en vältalig illustration till demografins dilemma. Med allt färre arbetande kommer det 2030 att vara omöjligt att klara dagens offentliga åtaganden med dagens offentliga intäkter. Om Björklund, Westerholm och andra dessutom staplar nya välmenta åtgärder ovanpå dagens utfästelser blir uppgiften ännu svårare. Svår, men inte omöjlig - bara man tar itu med det som krävs.
Jag läste deras artikel på väg till Göteborg, där just välfärdens finansiering var huvudtemat för en länge utannonserad paneldebatt med socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson i spetsen. Diskussionen blev av - men utan huvudpersonen. Hastigt och lustigt lät Husmarks pressekreterare sin assistent meddela att ministern uteblev. Ingen förklaring gavs, och ingen kom i hennes ställe.
Kanske skämdes Husmark för sina kollegor. Ända sedan valperiodens början har regeringen lovat tillsätta en stor parlamentarisk utredning om socialförsäkringarna. Det är kanske den viktigaste enskilda systemfrågan kring välfärdens framtid. Socialförsäkringarna och kommunerna/landstingen är de stora posterna inom skatteutrymmet.
Hur socialförsäkringarna ska organiseras i framtiden, hur offentliga lösningar ska avvägas mot privata, vilken roll arbetsmarknadens försäkringar kan spela - där finns några av de viktigaste frågorna kring 2030-talets välfärd.
Men regeringen har gått i stå. I våras talade jag med en tjänsteman som sett alla utkast till direktiv till den kommande utredningen. Han hävdade att han då hade räknat till 42 stycken. Hur många de blivit sedan dess vågar jag inte ens gissa. Det är regeringens kollektiva ansvar, inte bara Husmarks, men jag förstår att hon drar sig för ett seminarium där den uteblivna utredningen snabbt blev en huvudfråga.
Det kollektiva ansvaret delar hon med Jan Björklund. Löftet om parboendegarantin blir inte trovärdigt förrän det paras med handling för att säkra finansieringen. Lika självklart som att lova äldre par rätten att bo tillsammans, lika självklart borde det vara att uppmana kollegorna att äntligen ta sig samman och sätta i gång det stora utredningsarbetet. Det är hög tid att det blir av. Själva genomlysningen tar säkert några år, sedan ska förslagen stötas och blötas till beslut i ytterligare ett par år, och först därefter kan de börja genomföras. Då har vi hunnit komma farligt nära 2020, då fyrtiotalisterna på allvar närmar sig äldreomsorgen och pargarantin ska omsättas i praktiken.
I ett vidare perspektiv kanske det säger något om skillnaden mellan politiken under 1990-talskrisen och den som nu pågår. I början av 1990-talet hanterade statsmakterna stabiliseringspolitiken valhänt och tafatt, men mitt i allt elände lyckades regeringarna åstadkomma några viktiga strukturreformer för att lösa framtida problem.
Dagens regering och riksbank har skött stabiliseringen långt skickligare än föregångarna (även om man kan ha synpunkter på a-kassan och de sena beskeden till kommunerna), men strukturfrågorna har skjutits på framtiden.
Den regionala långbänken är ett sorgligt exempel, den fortgående urholkningen av skattereformen ett annat, men det är socialförsäkringsutredningen som är det mest genanta tillkortakommandet.
Det är lätt att förstå att regeringen haft mycket annat att tänka på under krisen och ordförandeskapet, men nu är det på tiden att utredningen blir av. Då hinner den använda året före valet till att lära sig landskapet, så att den kan ta itu med förslagen när väljarna sagt sitt.
Gärna parboendegaranti, men först en rejäl finansiering!
GUNNAR WETTERBERG
