Granskningen av regeringen och myndigheter börjar nu gå från personalfester till betydligt mer kostsamma och dubiösa profileringssatsningar. Profileringar genom överdådiga fester och höga konsulträkningar är sannolikt toppen på ett isberg. I våras blev jag kontaktad av en konsult anlitad av Systembolaget. Det statliga monopolet ville i Almedalen, den dyraste politiska marknaden i Sverige, problematisera att lagliga konkurrenter i diverse vinklubbar kan hjälpa svenskar med privatimport av viner som inte finns i bolagets internationellt sett magra sortiment. Statliga pengar användes därmed till politisk opinionsbildning.

Att ett statligt bolag "uppträder som opinionsbildare utifrån ett snävt verksamhetsintresse" kritiserades i Demokratiutredningen 2000 (SOU 2000:1) i så allvarliga termer som "stötande", "misshushållning med skattepengar" och "en allvarlig missuppfattning av vari deras medborgaruppdrag består". Och Systembolaget var långtifrån ensamt om att med offentliga medel söka påverka politikerna att gynna deras egen verksamhet. Myndigheter och regioner rapporterades lägga hundratusentals kronor på detta, bara i Almedalen.

Det skulle inte vara så här. Alliansen valdes 2006 på ett mandat att sätta stopp för statlig opinionsbildning. Den granskningsgrupp som tillsattes av partiledarna i Högfors 2004 skrädde inte orden: "Vi ser med oro på att allt fler myndigheter använder en ökande andel av sina resurser åt politisk opinionsbildning och lobbying." Profilerade moderater och folkpartister som Anna Kinberg Batra, Henrik von Sydow och Tobias Krantz talade om myndigheternas opinionsbildning som ett stort demokratiproblem.

Efter maktskiftet förfuskades detta uppdrag under den av Mats Odell tillsatta förvaltningskommittén. Utredningen (SOU 2007:107) kunde inte skilja personalrekrytering och trafikinformation från moraliserande kampanjer för pappaledighet eller SIDAs reklamaffischer för sin egen biståndsverksamhet med pengar som därmed gick till pr-byråer i Sverige istället för till fattiga och förtryckta i världen. Därmed försvann alla ambitioner att stävja den statliga opinionsbildningen.

I stället har regeringen ägnat sig åt egna propagandainsatser för skattepengar. Den statliga kampanjen Matlandet Sverige (internt kallad "Eskil äter") eller Näringsdepartementets nätverk för kvinnligt företagande är att kasta tiotals miljoner på verksamhet som mest är till för att framhäva ministrarna i sammanhang där de gärna vill synas.

Tiotals miljoner kronor går till kampanjer kring alkohol, tobak och narkotika som är bevisligen meningslösa. "Flera kartläggningar har visat att undervisning om alkohol, narkotika och tobak ökar elevernas kunskaper och riskmedvetande, men inte har någon styrkt förebyggande effekt när det gäller rökning berusningsdrickande eller andra riskbeteenden. Det man också vet är att preparatinriktad information och skrämselmetoder i värsta fall kan bidra till att förvärra problemen och till och med locka sårbara och osäkra ungdomar att testa." konstaterar Statens folkhälsoinstitut (Att göra det möjliga, 2006). Ändå fortsätter regeringen med nya, kostsamma kampanjer.

Det behöver inte vara så här. I Storbritannien har den liberalkonservativa regeringen tillsatt en expertgrupp för effektivitet och reformer som nagelfarit slöseri i den offentliga förvaltningen. En åtgärd var en omedelbar frysning av nya konsulttjänster och krav på ministerns godkännande. Därmed har utgifterna för konsulttjänster kunnat sänkas med över 70 procent.

Finanspolitiskt sett är miljonrullningen till statlig opinionsbildning småpengar, som dock totalt sett skattas till mellan 300 miljoner och två miljarder kronor. Det stötande är att det handlar om misshushållning med skattemedel, som dessutom berikar ett fåtal välbeställda.

Framför allt går statlig opinionsbildning på tvärs med grundtanken i en representativ demokrati. Opinionsbildning i demokratiska länder handlar om att vi medborgare, medier och partier talar om för stat och myndigheter vad vi anser, och de har att rätta sig därefter. Myndigheter bör förstås vara transparenta, kunna rekrytera personal, delta i samhällsdebatten och svara på kritik. Men att stat och myndigheter talar om för medier och medborgare vad de ska tycka och tänka är demokratins motsats.

MATTIAS SVENSSON

Redaktör på den borgerliga tidsskriften Neo och författare till "Glädjedödarna - en bok om förmynderi."