Debatten om religionsfrihetens gränser blossar upp med jämna mellanrum. I de flesta fall handlar det om känsliga frågor, gråzoner och en skör balansgång mellan olika rättigheter. När det gäller diskussionen som har utlösts av den niqabbärande eleven Alia Khalifa (Expressen i söndags), ser jag dock inget annat än en tydlig, svart linje. Där går gränsen för religiös utlevnad i könsblandade miljöer i ett modernt samhälle.
Min mormor bar milaya, en niqab utan öppning för ögonen, vid de sällsynta tillfällen hon lämnade hemmet. Det var normen i Damaskus i början av 1900-talet. Och min mor bär slöja i dag. Men jag vill inte att mina barn, som går i svensk förskola, ska tas om hand av kvinnor som inte klarar av att följa vanliga normer för uppförande och umgänge. Och jag är varken rasist, främlingsfientlig eller illiberal.
Huruvida ansiktsslöja är ett påbud i islam eller inte är irrelevant. I en liberal demokrati där olika religiösa grupper och minoriteter lever sida vid sida, ska det finnas rum för olika tolkningar och föreställningar av den egna tron. Men förutsättningen är att alla medborgare förhåller sig till spelreglerna i det demokratiska samhället. När någon prövar att tänja gränsen för långt blir det problem.
Khalifa gör det, enligt min mening. Hennes argumentation baseras på en blandning av religiösa motiv och högst sekulär och liberal logik. De två sfärerna, den heliga och den sekulära, vävs samman till ett krav om "att få vara sig själv".
Medvetet eller omedvetet gör Khalifa ett felslut. Att få lov att vara sig själv betyder inte att man får tvinga på andra konsekvenserna av sin tro, och extrema tolkningar av denna. Det finns nämligen en skillnad mellan medfödda egenskaper som hudfärg, kön och sexuell läggning å ena sidan, och tankesystem å andra sidan.
Själv bär jag herrkläder och slips eftersom det återspeglar min könsidentitet. I en av världens mest utvecklade demokratier, har det aldrig inneburit några problem. Jag får lov att vara mig själv. Men min slips utgör inte heller något hinder för mellanmänsklig kommunikation, och jag tar glatt av den om jobbsituationen kräver det.
Medan jag och de flesta andra är synliga, blir kvinnan innanför niqaben osynlig, identitetslös. För identitet är inte ett namn på ett ID-kort, inte heller en kulturell och politisk markering. Identitet förmedlas till klasskamrater, kollegor och andra genom ansiktet och kroppshållningen. När människor är dolda men samtidigt närvarande, leder det till orimliga påfrestningar och ett obehagligt psykologiskt klimat i skol- och arbetsmiljön.
Niqab skapar utan tvivel en ohållbar situation i skolor och på arbetsplatser, där åtskillnaden, som ju är avsikten med plagget, blir en barriär mellan bäraren och omvärlden. Den täckta kvinnan är frånvarande och samtidigt närvarande, hon reser en mur mellan sig och världen, och kräver samtidigt att bli behandlad som en fullvärdig individ och att bli inkluderad i gemenskapen.
Det är svårt att tänka sig många yrken som kan utövas på ett professionellt sätt med ansiktet dolt. Men arbete inom barnomsorg ställer än högre krav på kommunikation och förmedling av värden. Om religiös tro får någon att leva i en paradox, att befinna sig fysiskt i samhället, men samtidigt söka en symbolisk isolation, kan inte denna dubbelhet bli andra medborgares ansvar.
De praktiska och yrkesmässiga argumenten är nog för att rättfärdiga ett förbud mot ansiktsslöjor i vissa offentliga rum. Men den principiella sidan av saken är väl så viktig, och den handlar om den demokratiska paradoxen och toleransens gränser.
Hur hårt kan vi spänna den elastiska toleransen innan den brister?
Sara Azmeh Rasmussen
