Reaktionerna på de brittiska upploppen är intressanta. I fallet med Anders Breivik kritiserades - med rätta - uppfattningen att hans vansinnesdåd var en konsekvens av en latent frustration hos vissa marginaliserade befolkningsgrupper, rörande samhällets oförmåga att diskutera problem med integration och multikulturalism.
Ifråga om de brittiska våldsverkarna framstår det däremot som helt legitimt att prata om deras framfart som en naturlig följd av ett folkligt missnöje med politikers svårigheter att lösa ekonomiska problem. Londons förre borgmästare Ken Livingstone skyller upploppen på David Camerons nedskärningar. Daniel Swedin skriver i samma anda i Aftonbladet att "aktionerna har varit människors svar på regeringens tuffa nedskärningspolitik". Alltmedan den brittiska journalisten Nina Power i Guardian (återtryckt i DN) hävdar att våldet "sker mot en bakgrund av brutala nedskärningar och framtvingade åtstramningsåtgärder". Power åberopar vänsterns nya Bibel, boken "Jämlikhetsanden", och menar att den brittiska regeringen har spelat ett högt spel, eftersom man vet med sig att dess politik "löper risken att tända massoroligheter av en omfattning vi inte har sett sedan tidigt 1900-tal".
Reaktionerna speglar hur slentrian mässigt man uppfattar politiskt våld som representativt för folket, när det kommer från vänster. Och hur vänsteraktivisters våld regelmässigt ses som en självklar reaktion på en politik som vänstern menar leder till att de rika blir rikare, de fattiga fattigare. Man skulle naturligtvis, som i efterspelet av den norska tragedin, kunna hävda att upplopp som de engelska, kan undvikas om vi bara kunde skapa ett "sundare debattklimat", där denna sorts åsikter inte kan uttryckas.
Men detta är naturligtvis fel väg att gå. Att det uppstår frustration i samhället betyder inte att våldet är en naturlig reaktion på frustrationen. De brittiska våldsverkarna är lika lite som Anders Breivik och andra politiska aktivister som tillgriper våld, representativa för några andra än sig själva. I den mån som debattklimatet bör bli sundare, handlar det om att se politiskt våld som konsekvens inte av missförhållanden utan av extremistiska politiska ideologier, där våld ses som ett legitimt sätt att påverka samhället. Som tur är delas inte detta synsätt av allmänheten - inte av de människor som får sina bostäder, arbetsplatser eller affärer sönderslagna av ligisterna.
Men att hävda att politiskt våld inte är en självklar konsekvens av frustration är inte detsamma som att säga att vi inte bör ta frustrationen på allvar. Kanske är det signifikativt att några av de vettigaste kommentarerna i Sverige på Breiviks massmord har kommit från socialdemokratiskt håll.
I en DN Debatt-artikel fäste den förre LO-ekonomen Dan Andersson nyligen uppmärksamheten på hur de partier som gör anspråk på att vara statsbärande bör ta den globaliserade kapitalismens problem på allvar. Problem som hänger ihop med hur nationalstatens förmåga att samla och ena urgröps, hur vissa befolkningsgrupper av olika anledningar hamnar på efterkälken, stöts ut och hur deras medlemmar anser att de inte kan göra sina röster hörda - och hur samhället därigenom söndras, misstron mellan befolkningsgrupper ökar och klanmentaliteten tilltar.
Den stora utmaningen framöver är, liksom i 1900-talets början, att erbjuda demokratiska och samhällsenande alternativ för de människor som genom att marginaliseras riskerar att sugas upp av extremiströrelser och populistiska missnöjespartier. Att försöka hela, förlåta och sammangjuta borde vara målet för opinionsbildare och politiker, inte att elda på hatet och fördjupa motsättningarna i samhället.
Johan Lundberg
chefredaktör för Axess magasin, och docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.
