Skyll inte på Musharraf

Det planerade Pakistanska parlamentsvalet som skulle hållits den 8 januari ter sig än mer osäkert efter attentatet som tog Benazir Bhuttos liv den 27 december. USA har uttalat en förväntning att det pakistanska parlamentsvalet skall hållas antingen ”det datum som planerats eller ett närliggande datum”. De pakistanska politiska partierna skall nu samlas för att överväga om valen skall hållas, men flera oppositionspartier har redan uttryckt sin motvilja att arrangera valen i det läge som råder.
Vilken funktion skulle demokratiska val fylla i ett läge där hela Pakistans statsapparat står under hot? Är det verkligen rätt läge att hålla val i Pakistan efter ett år av våld som inte överträffats sen Pakistans delning 1971?

Ett politiskt korrekt svar på detta är att en civil regering och demokratiska val oundvikligen leder till stabilitet. Att detta på kort sikt, och framför allt i fel läge, skulle kunna destabilisera både landet och splittra dess institutioner är dock en fråga som ofta undviks. Under ideala omständigheter skulle ett Pakistanskt val ge en legitim regering (samt en militär som stödjer den), en stärkt premiärministerpost och ett återinrättande av den avsatta högsta domstolen.
Detta skulle ha varit svårt att uppnå även med Bhutto vid liv, och verkar än mer långsökt i dag. Den rävsax som Musharraf, Pakistan och USA sitter i i dag är i mångt och mycket ett resultat av en felriktad och osynkad Amerikansk (och till viss del Europeisk) politik.

USA kunde potentiellt ha satsat på andra hästar tidigare men valde att stå vid Musharrafs sida ända tills situationen blev riktigt kaotisk i landet, delvis som en effekt av den delvis misslyckade strategin i Afghanistan, och de bestämde sig för att underminera honom i stället. Grundlösa anklagelser från oppositionen (varav det senaste exemplet är konstanta anklagelser om underrättelsetjänstens inblandning i alla attentat, inklusive det mot Bhutto) har också försvårat Musharrafs balansgång. Samtidigt har han själv varit en måltavla för Jihadister och en rad mordförsök, liksom inrikesministern och premiärministern. Tur nog har han haft stöd hos militären – den Pakistanska institution som för närvarande håller landet samman.

Militärstyre väcker dock ensidigt negativa känslor och beslutsfattande formas därefter, oavsett om en stat står under hot för sin överlevnad och militären är det sista skyddet. President Musharrafs införande av undantagstillstånd i början på november må ha haft politiska undertoner men sällan uppmärksammas det faktum att hans skäl i mångt och mycket var legitima i kontext av den våldsspiral som Pakistan har upplevt under 2007. Offren för självmordsbombningar (och andra relaterade mordförsök) är ungefär 10 gånger större jämfört med den totala siffran för 2003–2006 samtidigt som oktober detta år var en av de blodigaste på årtionden med nästan 1 000 döda i konfrontationer mellan militären och rebeller samt självmordsbombningar.
Attackerna under 2007 har också drabbat de relativt säkra städerna Islamabad/Rawalpindi samtidigt som militanta Islamistiska grupperingar har fått fotfäste bara kvarter från regeringsbyggnaderna i huvud-
staden.
Händelserna kring Röda Moskén (Lal Masjid) i Islamabad under våren och sommaren som slutade med en stormning av byggnaden efter att den barrikaderats av fundamentalistiska och militanta element är ett exempel på magnituden av detta. Det krigstillstånd som rått mellan militanta islamister och regeringstrupper i Swat-området är ett annat exempel.

Det bör noteras att EU stödde den Palestinske Presidenten Abbas utfärdande av undantagstillstånd när Hamas tog över Gaza men undviker att stödja Musharrafs införande av samma – oavsett om Al Qaida och andra fundamentalistiska element riskerar liknande övertagande i Waziristan och andra delar av de federalt administrerade stamområdena (FATA).
Den våldsspiral som drabbat Pakistan detta år riskerar sannolikt inte att leda till ett inbördeskrig, upplösning av Pakistan, eller ”balkanisering” som det spekulerats i. Denna analys bygger på felaktiga premisser om etniska skiljelinjer som den främsta konflikten. Konflikten i Pakistan i dag står mellan en liten minoritet av extremt radikala krafter och den pakistanska staten. Garanten mot dessa jihadister är obekvämt nog på kort sikt militären, inte demokratin.

Men i dag måste Musharraf utföra en kamp på två fronter: både mot de ovannämnda men också mot västligt understödda organisationer som bekämpar hans styre och använder demokrati som täckmantel för sina intressen.
Hans internationellt försvagade ställning gör också att han inte kan angripa de radikala krafterna på det sätt han borde. USA både stödjer hans kamp mot terrorismen samtidigt som de underminerar honom och hans försök att skapa starka institutioner som kan hantera detta problem. En fungerande stat är den enskilt viktigaste faktorn här, men också den faktor som skulle försvagas av en demokratisering och omvälvning av systemet vid denna turbulenta tidpunkt.

På längre sikt så är självfallet demokratiska val och en legitim pakistansk civil regering kärnan till dess stabilitet. Val skulle mycket väl kunna hållas i dag, om en vecka, eller om en månad, men det skulle inte förändra något i grunden samtidigt som stora risker tas. I stället för att enögt fokusera på den elektorala processen så borde EU, de Europeiska länderna bilateralt, och USA långsiktigt fokusera mer på stärkandet av statliga institutioner, samhällelig säkerhet, och inte minst utbildningssystemet. Detta har långt större chanser att underminera radikalisering och understödja en moderat Islam, vilket också är en förutsättning för att demokratin skall överleva.

NICKLAS NORLING

Nicklas Norling är forskare vid Institutet för Säkerhets- och Utvecklingspolitik (ISDP) och Sidenvägsprogrammet i Stockholm.