Med den globala uppvärmningen smälter ismassorna kring Arktis i en oroväckande hastighet. Detta ger tillgång till olja, gas och nya transportleder. Men det saknas klara regler för denna ekonomiskt och strategiskt viktiga region, och somliga bedömare menar att kampen om Arktis kan leda till en väpnad konflikt.
När försvarsminister Sten Tolgfors tillsammans med sin finska kollega i går lanserade tanken om ett fördjupat försvarssamarbete mellan de två länderna tar de särskilt upp Rysslands ambitioner i området kring Arktis och att landet höjt sina utrikespolitiska ambitioner.
Om oron för ryska gasledningar i Östersjön är berättigad så borde Sverige i än högre utsträckning rikta uppmärksamheten norrut.
Vid sidan av Ryssland har de fyra övriga arktiska staterna, USA, Kanada, Norge och Danmark (via Grönland) den suveräna rätten att utvinna naturtillgångar på respektive stats kontinentalsockel. Det pågår därför en intensiv kamp mellan de arktiska staterna där de försöker leda i bevis att deras kontinentalsocklar mot Arktis sträcker sig så långt ut som möjligt. Ryssland har nyligen låtit två ubåtar placera en flagga på nordpolens havsbotten och därefter har landet för första gången sedan kalla kriget genomfört flygningar med strategiska bombplan över det arktiska havet. USA står vid sidolinjen och EU agerar inte kraftfullt i frågan.

Utöver den rent säkerhetspolitiska dimensionen är det av intresse att Arktis unika ekosystem värnas.
Olyckor i form av oljeutsläpp får än mer katastrofala följder i kalla miljöer då nedbrytningen sker långsamt. Natur- och djurlivet utanför Alaskas kust lider fortfarande av grundstötningen 1989 av oljetankern Exxon Valdez, utrotningshotade arter som isbjörnen är beroende av sina ekosystem. Även om isbjörnar är goda simmare är de beroende av havsis för jakt och förflyttning, när isen smälter försvinner isbjörnen.
I regionen bor en miljon människor tillhörande olika ursprungsfolk, deras traditionella livsstil hotas med fler transporter i området, krympande ismassor och spänningar mellan stormakterna.
I de arktiska staternas strävan att säkra rättigheter i regionen får de ett ekonomiskt intresse av att Arktis fortsätter att smälta. Våra folkvalda måste agera för att denna logik bryts, för det finns konsekvenser som väntar.

Med eller utan försvarssamarbeten måste Sverige tillsammans med de arktiska länderna skapa spelregler för regionen. Risken är annars anarki.
Inför Sveriges ordförandeskap i Arktiska rådet 2011-2013 borde regeringen ta initiativ till ett förbud mot eller en kraftig begränsning av exploatering av naturresurser från området kring Arktis. FN:s havsrättskonvention kan endast bidra till att lösa en del av spänningarna som rör Arktis.
När miljömässiga, säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen kolliderar behövs ett särskilt regelverk.

Låt oss jämföra med Antarktis: Genom allmänhetens påtryckningar och politisk framsynthet har Antarktis redan den typ av skydd som Arktis behöver. Sedan 1991 omfattas Antarktis av ett miljöskyddsprotokoll som förbjuder utvinning av naturtillgångar i minst 50 år och territoriet får endast användas för fredliga och vetenskapliga ändamål. Eftersom Antarktis är en landmassa omgiven av hav och Arktis är ett hav omgivet av land, kan inte lösningen för Antarktis överföras oförändrad.
Men även om de folkrättsliga förhållandena är mycket olika, finns det viktiga lärdomar som kan dras från arbetet med Antarktisfördragets miljöprotokoll i övervägandet av åtgärder för att skydda och bevara Arktis från skadlig exploatering.

Tillsammans med medborgarna i Ryssland, USA, Kanada, Norge och Danmark har vi svenskar lika stor anledning att oroa oss för förnyad maktkamp mellan stormakterna och växthuseffektens konsekvenser. Vi har ett gemensamt ansvar för vårt närområde. Därför borde den svenska regeringen ta initiativ till ett internationellt avtal som begränsar utvinningen av olja och gas kring Arktis. Konsekvenserna riskerar annars att bli förödande.

Mark KlambergDoktorand i folkrätt, Stockholms universitet
Det närmsta Mark har varit en glaciär var när han besteg Kilimanjaro och Haparanda är det närmsta han kommit Arktis.