Ett nytt könskrig rasar i offentligheten. Ett könskrig med litterära förtecken. Det nya är kanske inte själva kriget, utan snarare krigsskådeplatsen som numera flyttat ner i skrevhöjd. Kvinnorna skjuter från skötet så gylfknapparna
ryker och plötsligt står männen med brallorna nere.
Inte alla män, givetvis. Det nya könskriget är nämligen högst personligt och har uppstått i analogi med populärkulturens realitytrend,
möjligen också tack vare den.
Litterär hämnd är visserligen ett gammalt fenomen, liksom litterära självbekännelser, men det nya ligger i den kvinnliga vrede som jäser alldeles uppe vid ytan och briserar som övermogna pubertetsfinnar. Ja, skrivande kvinnors ilska har lämnat trotsåldern och är nu byxmyndig – och därmed farligare.

Fortfarande är skillnaden stor mellan kvinnlig och manlig bekännelselitteratur. Sina vanor trogna beskriver kvinnorna framförallt privata fiaskon medan männen framhäver personliga triumfer. Kvinnorna förlorar, männen erövrar. Same old story.
Men kvinnorna sitter inte längre bara och slickar sina sår. De ger sig ut för att slåss, de pekar ut fienden, skriker ut deras namn, tvingar ut dem i ljuset. ”Detta brott begick du mot mig, och det ska världen få veta!” lyder stridsropen.
Det är då kriget bryter ut. Ty då är mannens heliga privatliv kränkt.
Kvinnans privatliv får som bekant
zoomas in i minsta hudveck, det är bara sexigt, det är till och med en obligatorisk inträdesbiljett till den så åtråvärda offentligheten. Bröstförstoringar, ätstörningar – allt ska ut. Trosorna luftas och publicisterna jublar. Ända tills en kvinna luftar den avgörande detalj som plötsligt avslöjar en eller flera mäns tvivelaktiga ageranden i det slutna rummet. Red alert! Moralpanik utbryter. Männen måste skyddas och budbäraren skjutas. För vad är ett manligt övergrepp, ett sexuellt
utnyttjande, ett cyniskt maktmissbruk, jämfört med dess kvinnliga offer som ondsinnat doppat pennan i avslöjandets gift?

Vi minns det mediala för- och efterspelet runt Maja Lundgrens ”Myggor och
tigrar” förra året. Några manliga kulturpotentater fick sina namn utskrivna, skandalen var ett faktum och en formidabel hysteri uppstod. Omedelbart förflyttades fokus från författarinnans litterära ambition – att avslöja ett korrupt manligt kamaraderie – till ett makabert snaskande i hennes eventuella psykiska problem. Ungefär detsamma drabbade mig när jag kort därpå gav ut den självbiografiska ”Boven i mitt drama kallas kärlek”. Nästa kvinna ut är journalisten Åsa Mattsson, som med sin roman ”Salong F” gör upp med mansväldet på Aftonbladets redaktion. Redan innan boken släppts i slutet av september ryktas det om en motattack.
Kan man då placera in Lars Norén-bråket i det nya könskriget? Eller
Jon Jefferson-Klingberg, som om några veckor också hänger lakanen på vädring med en bok om separationen från en känd kvinnlig kulturchef? Nej, jag anser inte det.

Visserligen är även männens alster också självutlämnande, men för det första är mottagandet av dem oftast betydligt mer välvilligt. För det andra är inte de här männen förtryckta, åtminstone inte om vi ser det utifrån ett könsmaktsperspektiv. Den nya kvinnliga bekännelselitteraturen skildrar ett uppror mot en bestämd och tydlig fiende. Männen runkar i vanlig ordning sina egon.
Ska man försöka värdera den manliga respektive kvinnliga ”skandalromanen” bör man också granska den mediala dramaturgi som följer i kölvattnet.
Den manliga självbiografin är förvisso nervkittlande nog för att skapa yviga
rubriker och sensationell häpnad, men råkar sällan ut för det aggressiva äckel och den paniska fasa som de kvinnliga motsvarigheterna väcker.

Medan de kvinnor som är modiga nog att kasta stenen på lejonets nos tvingas in i en process som påminner om den som våldtagna kvinnor måste utstå under en rättslig prövning. De beskriver övergrepp och utsätts för ytterligare övergrepp – från etablissemanget eller rättssystemet.
Dessa häxprocesser borde därför
betraktas som ett appendix till det litterära verket, ett bevis på att skildringen verkligen lyckats rispa de vitala delarna av det sexistiska herraväldet. Varför
annars denna klappjakt, detta bagatelliserande, detta patologiserande, detta skuldtrippande?
Men ju högre brödraskapet brölar, desto högre ryter kvinnorna tillbaks – och vi blir fler som vågar berätta. Våra vittnesmål kommer att överleva protesterna från de ryggradslösa kryp som inte törs erkänna brotten de begått.
Till alla övriga mansgrisar som darrar inför tanken att få brallorna nerdragna inför öppen ridå vill jag bara ge ett enkelt råd: Sluta upp med svineriet! Först då slipper vi berätta om det.

Unni Drougge
Är författare och har just avslutat sin nya roman ”Kroppens Befrielsefront”, som tar itu med ätstörningar i ett större perspektiv. Hennes favoritförfattare är Oscar Wilde.