I alla sunda relationer är en respektfull kommunikation den viktigaste ingrediensen. Mellan den muslimska världen och väst finns en grundkonflikt som härstammar från kolonialism och brassas på av USA:s krig mot terrorismen. Lars Vilks rondellhund är som att inleda en diskussion om konflikten med en örfil. Hur går man vidare från det?
Jag har varit stolt över att leva i ett land där osämjor diskuteras i medierna med en vördnadsfull ton.
När danskarna flippade ut med sina Muhammedkarikatyrer skröt jag om att något sådant aldrig skulle hända i Sverige. Men den danska hårdblåsten som gett sverigedemokraterna vind i seglen i Skåne verkar ha hittat ända upp till Örebro och har nu spridit sig över Sverige. De svenska muslimerna har ett stort tålamod.
Den fredliga demonstration svenskmuslimerna höll som mynnade ut i en dialog med Nerikes Allehandas chefredaktör, Ulf Johansson, var ett perfekt prov på hur demokratisk dialog utövas i praktiken. Rondellhunden handlar om en mycket större fråga än en taffligt ritad karikatyr.
Vi irrar bort oss i en ideologisk diskussion om yttrandefriheten. Att inte publicera material som hundratusentals svenskar tycker är kränkande anses vara ett hot mot yttrandefriheten. Allt handlar om vem som är avsändare och målgrupp.
 
När rapparen Ken Ring från Kulturhusets tak skrek ”Våldta Madeleine”, ”Storma slottet” och pekade ut prins Carl Philip som bög blev han medialt korsfäst. Då var det inget snack om konstnärlig frihet. Ken menade självklart inte att publiken bokstavligen skulle storma slottet utan använde det som en metafor för systemet. Ingen lyssnade på hans förklaring utan han tvingades be om ursäkt offentligt och plattan plockades bort från varenda skivhylla. Vår kungafamilj rör man inte. Speciellt inte om man är en svart man från förorten. Men är man en vit gubbe från Värmland kan man i yttrandefrihetens namn kränka profeten Mohammed, som är långt heligare för muslimer än vad vår kungafamilj är för oss.

Unga muslimer i Sverige är långt ifrån terrorister och al-Qaida lyckligtvis långt ifrån oss. När en grupp upprörda pakistanska muslimer brände ner den svenska flaggan var den gul och grön. Jag vet inte om de ens skulle kunna peka ut Sverige på en karta. Lika mycket som de muslimska länderna smetar in i varandra i vårt europeiska medvetande ses Europa och väst som en enhet bland vanliga medborgare i muslimska länder. Den här månaden är två svenskar på fatwa-listan. Nästa månad är det någon annan.
Själva dödshoten är av mer symbolisk karaktär. Om al-Qaida verkligen ville mörda Lars Vilks och Ulf Johans-son hade de gjort det för länge sen. Klarade de av att flyga in i de två tornen i New York är två svenskar inte någon match.
Ändå väcks tankar om svenska muslimer skulle kunna utföra attentat här i Sverige. Lars Vilks motsvarighet i Holland, Theo van Gogh, blev mördad av en holländsk muslim som handlade på eget bevåg.
Varför skulle det inte kunna hända i Sverige?
Extremism föds av frustration och göds av konspirationsteorier om hur Det Stora Systemet är mot en grupp. Utan ett yttre hot är det svårt att sammansvetsa ett gäng baserat på rädsla och hat.
Nazisterna har gjort det i decennier mot judar och invandrare. Vänsterextremister som AFA gör det kontra nazisterna.
För en muslimsk ledare är det inte svårt att hämta stoff för en konspirationsteori. Muhammedkarikatyrerna är en perfekt pusselbit i så fall. Nästan alla muslimer kan vittna om den islamofobi de möter dagligen. Grogrunden för vilsna, frustrerade ungdomar är stor och växer med vår oförmåga att mötas över trosgränserna. Att en extrem grupp kan startas på basis av tro är därför inte otroligt.

De svenska muslimerna har mer att vara frustrerade över än den svenska underklassen som söker sig till AFA och Nationaldemokraterna. De arga, unga svenskmuslimerna som kallar sig själva för extremister är försvinnande få. De som finns är inte organiserade och Säpo har stenkoll på dem. Det har säkerhetspolisen metodiskt sett till, genom att hundratals oskyldiga muslimer drabbats i hemliga razzior som sker i en förort nära dig.
Dessutom har de fredliga muslimska organisationerna kontakt med de argaste och talar dem till rätta i det tysta. Rondellhunden är en metafor för var Sverige befinner sig. Just nu snurrar vi runt, runt men vi måste snart bestämma oss för vilken avfart vi ska ta.
Den ena vägen leder till kärleksfull dialog och försonande ton genom att lyssna på vår stora svenskmuslimska befolkning och rasera barriärer baserade på våra fördomar. Den andra vägen är den hårda vägen. Den väg som bland annat Danmark och USA har valt. I slutet av den vägen kommer vi inte att mötas av några små örfilar. Där väntar en fet högersving.
Sverige har ett ansvar inför oss själva och hela världen att visa på att det finns en fredlig väg.

ZANYAR ADAMI
Zanyar Adami är grundare av magasinet Gringo, som han fått Stora journalistpriset för. Juryns motivering:
”För att ha placerat förorten i centrum och gett en röst åt det multikulturella Sverige.”