Obamas seger över McCain hejdade en fortsatt Bushpolitik och gav oss ökad säkerhet i en värld med alltför många kärnvapen och konflikthot.
Men. USA har inte råd att föra två jättekrig och pumpa in miljarder till Israel. Därför har Obama påbörjat uttåget ur Irak, satt ett bortre datum för den militära närvaron i Afghanistan och gjort slut på Bushs villkorslösa stöd åt Israel.
Hela världen betingas av den enda supermaktens utrikespolitik. Därför har vi också rätt att söka påverka den. Detta gäller särskilt krutdurkarna Mellanöstern och Afghanistan.
Läget i Mellanöstern har drastiskt skärpts, framför allt genom Israels fortsatta annektionspolitik. Med överfallet på Gaza anklagas också Israels regering för krigsförbrytelser genom att ha attackerat civila mål, inklusive FN, och använt förbjudna fosforbomber.
FN:s utredning, Goldstonerapporten, kommer att diskuteras i Geneve i mars. Det är föga troligt att USA går med på Goldstones rekommendation att inleda en rättsprocess mot de ansvariga för Gazakriget. Men inget hindrar, som Goldstone själv påpekat, att en enskild stat som Sverige med sitt uttalade engagemang för folkrätt och mänskliga rättigheter startar en egen rättsprocess, med hänvisning till internationell lag. Därför kan och bör Sverige följa upp det lovvärda initiativ som Carl Bildt drev i EU under ordförandeskapets sista dagar och ge sitt stöd åt Goldstonerapporten. EU borde också utnyttja sin roll som Israels största exportmarknad för att villkora handelsfördelar från EU med respekt för folkrätt och FN-resolutioner från Israels sida.
Det är också i Mellanöstern som kärnvapenhotet är som störst. Det berättigade kravet på att Iran inte skaffar sig kärnvapen undergrävs genom att samma opinion inte med ett ord reser frågan om Israels existerande arsenaler, beräknade till över 200 kärnvapenstridsspetsar. Genom att ta upp frågan om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern skulle krigshotet i regionen kunna minskas och hyckleriet i debatten avlägsnas. Den togs upp redan 1974, intressant nog av Iran. Sedan dess har FN:s generalförsamling utan framgång krävt dess genomförande varje år. Sverige har en lång tradition av kamp mot kärnvapnen. Men i dag är det Hans Blix och inte Carl Bildt som här driver den svenska linjen.
I Afghanistan har Sverige efter 200 år utan krig blivit krigförande, tillika under NATO-flagg och amerikanskt befäl. Svenska Afghanistankommitténs mångårige chef i landet, Anders Fänge, understryker att varken ökat bistånd eller flera trupper hjälper så länge staten inte undergår en radikal förändring. I stället kommer motståndsrörelsen att fortsätta att växa. Fänge menar att två fundamentala misstag begicks av omvärlden. Det första var besattheten av att påtvinga afghanerna en västerländsk modell. Det andra misstaget var att USA-invasionen förde krigsherrar och andra lokala makthavare tillbaka till makten. De fick massor av dollar utan redovisningsskyldighet vilket ledde till ökad knarkhandel, brott mot mänskliga rättigheter och ett starkt försvagat centralstyre med en därpå följande förstärkning av talibanerna och andra motståndsgrupper. Den bilden har inte förändrats efter det kritiserade valet.
Den långa betänketid som Obama gav sig för att besluta om sin och därmed NATO:s nya strategi visar med all tydlighet att det är USA som bestämmer. Att "hjälpa Obama" betyder inte att sända flera svenska trupper till Afghanistan, den militära eskaleringens väg ger ingen hållbar fred. Att dessutom bara traska patrull efter andras militära pipa, är inte god svensk utrikespolitik.
I stället för den förlängda, utökade, enormt kostbara och riskfyllda militära insatsen i Afghanistan kan Sverige fortfarande välja en annan väg än krigets. Vi skulle med våra stora biståndsresurser kunna bli en stor, fredlig aktör till stöd för det afghanska folket och dess institutioner i stället för att tvingas mer och mer in i en krigföring av mycket begränsad betydelse för landet i stort.
Så hjälper man också Obama.
PIERRE SCHORI
