I sista stund har amerikanska politiker kommit överens om en lösning på den aktuella skuldkrisen. Men de grundläggande utmaningarna består.
USA känner nu av den klassiskt liberale ekonomen Frédéric Bastiats formulering att "staten är den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad".
I takt med att amerikanska politiker gett fler vallöften om förmåner har det offentliga ansvaret vuxit. I början av 1900-talet var de offentliga utgifternas andel av USA:s ekonomi under 10 procent - nu har de passerat 40 procent.
Historiskt har USA varit ett land av "small government", vilket också var en tydlig ambition hos grundlagsfäderna. I kontrast till de europeiska, på den tiden auktoritära, staterna skulle statsmakten i USA kringgärdas av omfattande restriktioner. Med tiden utvecklade den samhällsmodellen ett väldigt kreativt, dynamiskt och rikt samhälle. Men steg för steg har restriktionerna kring statsmakten försvagats. Även i USA fick idén att staten är bäst på att organisera såväl ekonomi som välfärd genomslag.
Med Franklin D Roosevelts "New Deal" och Lyndon B Johnsons "Great Society" följde omfattande offentliga program, som driver statens kostnader än i dag. Utgifterna för sjukvård och pensioner ökar snabbt. Ovanpå detta följde sedan de enorma stimulanspaket som sjösattes av Obamaadministrationen, där snart sagt alla utgiftsförslag som har presenterats det senaste decenniet bifölls.
Johnny Munkhammar. Men de länder som drog igång stora stimulanspaket under de senaste årens finanskris - som USA, Storbritannien och Spanien - har skapat sig större problem. Underskotten har drivit upp skulder och räntor, vilket tillsammans med krismotiverade åtstramningar bidrar till sämre tillväxt.
John Maynard Keynes idé - med till synes evigt liv - om hur staten kan styra konjunkturen har lett rakt ner i diket.
I stället är det länder som Tyskland och Sverige, som har reformerat skatter och bidrag samt haft ordning på de offentliga finanserna, som nu leder den globala återhämtningen. I USA däremot beräknas statsskulden om några år vara lika stor som värdet av ett helt års produktion. Arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer.
En omfattande statsmakt innebär ett stort risktagande för hela samhället - alla ägg i samma korg. Om den stora staten får problem undkommer ingen.
Varken demokraterna eller republikanerna har i gårdagens uppgörelse föreslagit åtgärder som påverkar mer än på marginalen. Demokraterna försöker ge sken av att alla förmåner kunnat behållas bara de rika fått betala högre skatt - något Obama håller en framtida dörr öppen för. Men detta skulle göra arbete, utbildning och företagande mindre lönsamt och endast täcka en bråkdel av underskottet. Tvärtom är det så att flera skattesatser fortfarande ligger skadligt högt i USA - exempelvis bolagsskatten, som är en av de högsta i västvärlden.
Att George W Bush sänkte skatterna - för alla, rik såväl som fattig - var bra. Men fördelningen var svår att försvara och sänkningarna skulle ha gjorts utan att bidra till budgetunderskottet.
Hur USA ska ta sig ur krisen är nämligen ingen hemlighet. Trenden med ökade offentliga utgifter måste vändas. Det är inte lätt, för varje offentlig utgift riskerar skapa ett särintresse som sedan kämpar för att behålla sin förmån. Men Nederländerna har visat hur sjukvården kan hålla världsklass till lägre kostnad, medan Sverige visar hur pensionerna kan göras långsiktigt hållbara.
När många betalar skatt kan skattesatserna hållas nere. Här har en lång rad länder genomfört skattereformer som breddar, plattar ut och förenklar skatterna.
Huvudvägen ut ur skulder heter tillväxt. Det amerikanska samhället är dynamiskt, men det finns också behov av tillväxtreformer.
Den statliga, högst synliga handen måste lämna mer plats för entreprenörernas och medborgarnas osynliga.
Det finns alltid anledning att vara optimistisk om USA. Landet har mött enorma utmaningar och ofta dröjt med svaret, men till slut tagit avgörande steg.
När det gäller den ekonomiska politiken känns det avgörande steget fortfarande ganska avlägset.
JOHNNY MUNKHAMMAR
