Skärp er väst, öst är framtiden

Efter helgens schlager-EM skäms jag över att vara svensk. I vanlig självgod ordning kan vi inte ta en förlust utan attackerar hela tävlingen och omvandlar den till en i våra ögon ”Cirkus för östländerna”.
Vem har bestämt att vi i väst är bäst på musik?
Vi svenskar tror att vi ska vinna allt vi medverkar i. Bara för att vi är där. Hockey-vm, fotbolls-vm, eurovision…
Vi är favorittippade och världsbäst och därmed basta. Och varje gång Sverige inte får medalj blir vi så förvånade och arga att vi skyller på allt och alla.
Är det inte fel på tekniken, tränaren eller de andra lagen, så är bildproducenten berusad...

Den här gången är det röran av österländska kompisröster som fått oss på fall. Alla öster om Tyskland tokröstar på varandra – men det gör ju vi också! Det vi kan fundera på i sammanhanget är dock om det forna östblocket utökats till att omfatta alla länder utom Danmark, Finland, Norge, Island och England, för det var därifrån Salo och kompani fick poäng? Men det är en annan diskussion.
Uttalanden som ”Öst borde ha en egen tävling – annars kan Sverige aldrig vinna igen” är makalöst patetiska. Inte nog med att vi höjer betydelsen av det här i grunden ganska trevliga underhållningsprogrammet till gigantiska proportioner, vi fattar inte att tiden har sin gång, nya kulturer, nya influenser och nya musikstilar ger variation.
Och alla från öst är inte inkompetenta, tondöva idioter, bara för de inte röstar på Sverige.

Den serbiska sångerskans ballad är en värdig historisk vinnare därför att hon inte segrade vare sig på show, sex eller skönhetsideal utan för att hon hade den bästa rösten och den bästa låten. Så var det. Ola Salo i The Ark har förstått det, även om han i besvikelsens hetta kallade tävlingen för en dyngtävling sade han några timmar senare: ”Öst är mer än halva Europa, det är dags att de får göra sig hörda nu”. Salo är en intelligent man som skriver fantastiska texter och gör bra låtar – men låten han och The Ark tävlade med i går var inte den bästa de gjort. Men det gör inget, för deras del har tävlingen betytt bra reklam och förhoppningsvis en trevlig tid.
Men om vi svenskar och västeuropéer ska ha en chans att vinna i framtiden måste vi sluta slå oss för bröstet och kanske fundera över vår egen del i misslyckandet.
Kan det inte vara så att det är vi (usch, fy och ve…) som har stagnerat musikaliskt i vår förkärlek för engelska och amerikanska tongångar? Kan det inte vara så att det är öst som förstår vad som funkar internationellt i dag? De har närmat sig väst i mångt och mycket – och dagens unga lyssnar lika mycket på arabiska tongångar som på etno, hip hop, engelsk slammerpop och amerikansk hårdrock. Det finns inga nationella eller musikaliska gränser bland kidsen, de tycker att en bra låt är en bra låt.

Många östländer har en stark musikalisk tradition och många musikhögskolor och om de väljer att skicka de bästa de har – eller bara något kul – är upp till dem.
Är det inte fantastiskt att över 40 länder kan förenas i en musiktävling? Att vi kan få ta del av varandras kulturutbud, lära oss förstå och dessutom få en ny geografilektion varje år.
Och vilket skitsnack att Sverige aldrig kan vinna igen – vi får väl kämpa lite hårdare bara, men Lordis vinst och Carolas femteplacering förra året visar att våra utbrott mot öst kommer i skuggan av förlustens besvikelse. Och nästa år är det flest västländer i semin vilket innebär att vi har stora chanser att komma högt i finalen – om låten är den rätta.
Lördagens tävling var fantastisk tv-underhållning förenat med en stark känsla av att ja, vi tillhör alla Europa. Fattig eller rik, krig eller fred, homo eller hetero – vi gör det här tillsammans. Låt inte det självgoda avundsjuka förstöra detta faktum. Det här är glitter, propaganda, glamour, politik, kommersialism och mycket skön musik i en härlig global röra. Det har aldrig varit roligare!

ANNIKA SUNDBAUM-MELIN
Annika Sundbaum-Melin är frilansjournalist och författare som bevakat schlager-EM sedan 1991, och varit hängiven tävlingen sedan Abba vann 1974.