Känslan är att italienarna fortsätter att styras av ett parlament som inte bara underlåter att representera dem, i den meningen att det kräver obeskrivliga privilegier - blå bilar, skyhöga löner, toppensioner efter bara två år enligt lag, straffrättsliga garantier, överbetalt tjänstefolk eller portaborse, väskbärare, som de också kallas.
Folket är trött, arbetslöst, försvagat av oordning och nödgat att föra en daglig kamp, en kamp som handlar inte bara om överlevnad, vilket i sig vore tillräckligt, utan om en levnadsstandard som man trodde sig ha erövrat på universiteten och i fabrikerna. Alltså ett parlament som både struntar i att representera italienarna som en samhällsspegel och försvara dem, och dessutom ett parlament som är sämre än dem.
Detta i ett skede när de som, något folkloristiskt uttryckt, utgör landets referenspunkter, det vill säga staten, kyrkan och fotbollen, alla är indragna i skandaler, och skandalerna är av ekonomisk karaktär.
Sedan Berlusconiregeringen ersattes, en vild natt då ingen kom ihåg något om demokrati, och Montiregeringen föddes, talar man inte om annat än pengar. Jo, visserligen, om finanser, jo, visserligen, om spread, om bund, om börsen, det vill säga pengar i olika skepnader.
Den italienska medborgarens värdighet är visserligen mindre skadad än den grekiska broderns. Men i jämförelse med Grekland är problemet här inte att det finns en internationell konsensus, det vill säga den äldre brodern västvärlden, som underskattar landet genom att nedvärdera dess väsen till en handelsvara.
Om frågan om krisen bara ses som bruttonationalprodukt, värdet i att komma över pengar och värdeskillnader i jämförelse med andra delar av eurozonen, blir landets väsen en handelsvara. Inget i de ord som dagligen används för att definiera den italienska medborgarens förutsättningar i krisen är riktigt passande eller träffande. "Spread" och "bunga bunga" säger inget om människan.
Den bottenlösa skillnad mellan medborgaren och de som styr har gett upphov till myriader av folkrörelser, med klara politiska tankar och tydliga mål. "Se non ora quando", den stora sammanslutningen av kvinnor mot nedvärderingen av kvinnors värde och "Femminicidio", mord på kvinnor i egenskap av kvinnor innanför hemmets väggar. Kampen för offentligt ägt vatten har gett upphov till en folkomröstning, vilken i sin tur har resulterat i att man genom ett direkt valsystem har kunnat fastslå att italienarna inte vill att vattnet privatiseras. Resultatet från folkomröstningen har hittills bara verkställts i Neapel. I de andra städerna har det fortfarande inte hänt något.
Denna glöd måste återvända in i parlamentet. Det är i parlamentet som folkets vilja måste komma till uttryck och lagstiftning. Annars lever i en annan politisk form än en republik. En oligarki, kanske.
Det är därför som partiet Cinque stelle, Fem stjärnor, som grundats av Beppe Grillo, i de senaste regionala valen dundrat in med en sådan framgång att de historiska koalitionerna har fått något att frukta inför de nationella valen. Beppe Grillo vägrar att kalla sig för politisk ledare. Cinque stelle betecknar sig som rörelse i stället för parti och avstår från det statliga partistöd som är lagstadgat i Italien.
Genom sin bakgrund som komiker, underhållare och författare och sitt engagemang i miljö- och antikärnkraftsrörelsen sticker Beppe Grillo ut bland partiledarna. Han sparkades från tv under uppmärksammade former 1986 efter att han baktalat Bettino Craxi, socialistledaren som senare dömdes till fem års fängelse i samband med 90-talets mutskandaler.
Beppe Grillo har öppnat Cinque stelles vallistor för personer, helt utan politisk bakgrund. Ambitionen är grunda en ny politisk elit som leder landet, utan bindningar i klientsamhället. Visst kan Grillos projekt riskera att slå över i populism. Den som lever får se.
Jag tillhör själv den politiska vänstern. Jag tror fortfarande att de stora ideologierna är historiens motorer och att icke-ideologi är en ny ideologi. Men då jag inte hittar någonting som i dag förkroppsligar denna uppfattning, utesluter jag inte att lägga min röst på Cinque stelle, om tillfället skulle bjudas. Av kärlek till mångfald, som i demokratier är en rikedom, och av rädsla för meningslöshet.
Valeria Parrella
Valeria Parrella är författare, född och uppvuxen i Neapel i Italien. Hon är aktuell med romanen "Avskedsbrev".
Översättning: Sanna Dager
© 2011 Valeria Parrella/
Agenzia Santachiara
