Det är något fullständigt ofattbart över Engla Junicosas försvinnande och brutala död.
Bilden som alla sett. Den från den nyköpta kameran och tagen bara några minuter innan en lycklig flickas liv skulle förbytas i olycka och död. Varför? Hur kunde det få ske? Under alla mina år som journalist kan jag inte minnas något som liknar Englas öde. Främst är det engagemanget som mycket snabbt blev nationellt och berörde så många. Det var på något sätt som den där bilden hjälpte oss att delta i sökandet, i ilskan och i frågorna kring både offer, förövare, ondska och mening.
Nu har SVT beslutat sig för att direktsända Englas begravning. Min första tanke var; det går ju inte. Hon var ändå bara en vanlig människa om än ett offer för en brutal värld. Men snabbt kom min andra tanke; vad rätt det är att sända den här begravningen! Äntligen fungerar public service som public service ska göra. De har sitt öra nära sina tittare och deras verklighet. Engla finns i den. Hennes död och öde väckte en ovanlig och mycket djup empati. En slags avskalad empati. Dårskapen, barnet, döden, mamman, sorgen fyllde och fyller våra sinnen. Medkänslor som i andra sammanhang av brutalitet oftast är kopplade till förklaringar som hedersmord, fylla, offer i terrordåd fick i Englas död ett annat innehåll. Medkänslan blev allas och annorlunda.

Jag ser att den annars ibland medkännande Göran Rosenberg inte kan se något allmänintresse i att sända hennes begravning. "Det här är i genren dokusåpa", menar Rosenberg och spär på med att en direktsändning av den hedersmördade flickan Fadime hade varit motiverad eftersom hennes död rymmer "politiska dimensioner". Vilken cynism, Göran Rosenberg. Möjligen avslöjar Rosenberg sig själv som enbart en politisk människa, med politiska preferenser för sin empatiförmåga. Här handlar det om miljoner människor i Sverige som följt Englas öde, hela bygdens sorg och mammans tidigt öppna vilja och inbjudan att vi som läst och sett ska delta med henne i sorgen.

Vi har tv-sänt kungabegravningar, skådespelarbegravningar och politikerbegravningar.
Med direktsändningen av Englas begravning öppnar SVT för en "folkets egen statsbegravning". Den ger en möjlighet för empatin att få ett synligt uttryck, och kanske ett sammanhang. Sändningen sker på mammans önskan, långt ifrån alla paparazzijämförelser. Det kommer att handla om en tv-sänd begravningsgudstjänst där erfarna producenter vet hur integritet och värdighet ska hanteras och värnas. Tv-sändningen blir inget "tv-program". Det handlar inte om en kändisföreställning. Det handlar inte heller om att göra det privata offentligt. Det handlar om att ge möjlighet för många att delta i det yttersta avskedet av någon vi så märkligt lärt känna.

Då känns det nästan som ett åsiktsövergrepp när medieförståsigpåare ska tillrättalägga vad tittare ska få se, eller avgöra om detta är public-service, alltså ett allmänintresse, eller inte. Jag tror inte att vi med Englas tv-sända begravningsgudstjänst ska räkna med att det blir någon slags inflation i begravnings-tv. Jag tror inte heller att begravnings-tv kan bli ett motiv för att jaga tittarsiffror för någon kanal. Ansvarig SVT-chef motiverar sändningen så politiskt korrekt man kan förvänta sig av en SVT-byråkrat: "Englas öde blottlägger den värnlöshet som barn och tonåringar lever med också i miljöer som kan förefalla trygga..."

Han kunde lika gärna sagt att vi vill delta med alla dem som känner delaktighet med Engla, med hennes mamma, och andra nära som plötsligt och utan förvarning drabbades av en ondska som är ofattbar. Det finns goda publicistiska skäl för Englas tv-sända begravning. Jag vill gratulera SVT till modet att sända. Detta kan bli värdig public-service, nära de många människor som är berörda och som är SVT:s uppdragsgivare.