Sveriges absolut starkaste populärkulturella uttryck 2011 stavas: Melodifestivalen. När denna megafest nu går in i sin slutfas kan man bara konstatera att det ligger oceaner mellan det innehåll SVT förmedlar och de stolta deklarationerna om public service-ansvar som kulturbärare. Även om Melodiofestivalen är en mycket skicklig tv-produktion är den utmärkt som avslöjare av kulturpolitisk dubbelmoral hos SVT. Förr förankrade SVT sin verksamhet med ambitiösa publikdagar i regionerna. Nu drar man runt med ett superkommersialiserat cirkussällskap med ideologiska ambitioner.
Det räcker att granska festivalens sångtexter för att inse att SVT har tappat greppet. Festivalutvecklingen illustrerar hur public service-uppdraget fått ge vika för den ytliga konkurrensen med de kommersiella kanalerna. Hur det egna kulturella självförtroendet sålts ut till spekulation och aggressiv livsstilspropaganda. En enkel textanalys säger en hel del.

När samtliga 32 bidrag spelats upp fick glamrockarna i The Ark i den fjärde deltävlingen knyta samman säcken, och de gjorde det med sin "Breaking up with God". Låten är dessutom avsedd att bli bandets allra sista teveframträdande, vilket gjorde budskapet från den ideologiskt mycket medvetne Ola Salo än mer centralt med sin skarpa udd mot Gud.
När The Ark i texten vill göra slut med såväl Gud som djävul tvingas de snart inse att det inte alls är lika lätt att göra sig av med Guds motpart. Budskap där Gud avsätts och ersätts med att "dance the night away" får sin spegelbild i framför allt de två förhandsfavoriterna till slutsegern, Dannys "In the club" och Erik Saades "Popular". Den förra är väl mest larvig i sitt extremt torftiga tuggande av texten "In the club, the club, oh-oh". Men bakom ligger samma filosofi. Det är på klubben, i discodansen, som livets hela mening ligger. Men vad är kvar när klubben och puben stänger?
Ännu mer problematisk i vår egocentrerade tid är dock Saades "Popular", där allt handlar om att bli tillräckligt populär för att kunna erövra den tjej man vill ha: "My body wants you, girl. My body wants you, girl. I'll get you when I'm popular". Budskapet är inte bara generande torftigt. Det är framförallt kvinnoförnedrande. Man behöver inte vara radikalfeminist för att anse att kvinnan är, och bör betraktas som, något mer än ett fångstbyte för en pilsk yngling.
SVT använder sitt kulturuppdrag till att förmedla kränkande och nedsättande förebilder för både kvinnor och män. Sen kommer Linda Bengtzing , som inte vill nöja sig med en tryggfamiljefar som har allt som hon egentligen önskar sig. Attraktionen skulle kunna slå till, och då är hon ändå snar att lägga sig platt: "Ingenting jag kan hantera, jag vill ha mera. Undrar, e det fel på mig?". Många tecken tyder annars på en motsatt trend, med längtan efter trohet och överlåtelse till den man älskar.

Ideologisk dimma har gjort SVT till redskap i händerna på skrupellösa skivbolag och textförfattare med mammon i blicken. Och över alltihopa svävar normmissionären och festivalgeneralen Christer Björkman. Det är ett stort ansvar att välja ut de inslag som utgör samtidens starkaste kulturbärare. Resultatet är djupt beklagligt.
Avfärda inte denna kritik som ett utslag av moralpanik! I en tid där fundamentet för SVT:s framtid är föremål för politisk debatt måste SVT ha goda skäl till varför det - i ett land där så många ungdomar lider av dålig självbild och depressioner - är så viktigt att upphöja popularitetshets, könsförtryck, otrohet och åtföljande familjesplittring. Eller kanske värst av allt, som låten "Like suicide", banalisera något så fruktansvärt som självmord. Är det ett public service-uppdrag? Nej, men det bidrar till att onödiggöra SVT som oumbärligt i mediekonkurrensen.
Snälla Eva Hamilton, gör om! Gör något bättre, och visa att SVT behövs i allmänhetens och inte kommersialismens tjänst. Tittarmaximeringens filosofi håller inte.


SIEWERT ÖHOLM