Assangefallet har fått Fredrik Segerfeldt (och många med honom) att vända blickarna mot bristerna när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati i Ecuador. Då skulle man ju kunna tro att det bistånd som Sida förmedlar till Ecuador, för att stärka grundläggande rättigheter, skulle hamna i den kategori som biståndskritikern Segerfeldt trots allt tycker är bra bistånd. Men icke. Istället tycker han det är ”löjeväckande ” att pengarna går till en president som inskränker press- och yttrandefrihet.  Problemet är att Segerfeldt har fel.

Sverige har inget bilateralt samarbete med Ecuador, det vill säga det går inga pengar från stat till stat. Det svenska biståndet till Ecuador går till civilsamhällesorganisationer här i Sverige, som i sin tur ger stöd till partners i Ecuador, eller rentav bygger upp sådana. Inte sällan handlar arbetet om att göra det som staten inte gör, inte vill göra, eller till och med det som staten försöker hindra andra från att göra. Till exempel arbetar Naturskyddsföreningen med att skydda lokalbefolkningens rättigheter när det gäller att bevara mangroveområden.

Sedan tror jag att Fredrik Segerfeldt har placerat ordet ”inte” på fel ställe i sin tes ”biståndet kan inte fungera där det behövs och det behövs inte där det kan fungera”. Ordalydelsen ska ju vara den här:

”Bistånd kan bara fungera där det behövs, och behövs det inte kan det inte fungera”.

Charlotte Petri Gornitzka

är generaldirektör för Sida