Aldrig har det desperata försvaret för den israeliska ockupationspolitiken ekat ödsligare än i Caroline B Glicks artikel på Fjärde Sidan i Expressen (26/5).
Glicks påstående att Ship to Gaza är "ett obscent försök att lägga beslag på den judiska nationella befrielserörelsens - sionismens - hjälterika bildspråk" vittnar om en paranoid tankevärld, liksom hennes oerhörda anklagelse att vi som engagerat oss i detta helt igenom fredliga, lagliga och humanitära projekt från människa till människa skulle eftersträva det judiska folkets utplåning.
Ship to Gaza handlar faktiskt inte om Israel eller det judiska folket. Aktionen riktar sig till den halvannan miljon människor som är instängda och isolerade i den lilla Gaza-remsan. För att ta ett mått som många svenskar förstår: på en yta stor som en fjärdedels Öland trängs en befolkning som är sextio gånger större.
Inte heller stämmer det att vi samarbetar med Hamas eller på något sätt stöder den organisationen. Vi tar inte ställning i de palestinska fraktionsstriderna. Vi anser, i linje med internationell rätt, att det är palestiniernas sak att välja vilka som ska företräda dem. Vår motpart är PNGO, en paraplyorganisation för Gazas välorganiserade men i dagsläget resurssvaga civilsamhälle. Med på Sofia – som vårt vackra, blåmålade lastfartyg heter – finns bland andra Ulf Carmesund, Broderskapsrörelsens internationelle sekreterare, med lång erfarenhet av folkrörelsesamarbete i Palestina.
Kommer då inte Hamas att försöka utnyttja Ship to Gaza och Freedom Flotilla i eget propagandasyfte? Jo, sannolikt. Det är inte mycket vi kan göra åt det annat än att själva välja vilka vi samarbetar med. Vi anser att de humanitära, politiska och solidariska fördelarna med projektet överväger.
För övrigt finns ingen bättre PR för Hamas än den blockad Israel och Egypten utsätter Gaza för.
Jag undrar om Caroline B Glick någonsin varit i Gaza? Hon beskriver en befäst bunker, befolkad av till tänderna beväpnade terrorister: "ett centrum för det globala jihad".
Syftet är naturligtvis att demonisera och avhumanisera. Och att legitimera den militära våldsutövning som civilbefolkningen i Gaza utsätts för dag efter dag, år efter år. Ser du som läsare framför dig "ett centrum för det globala jihad" så fort du hör talas om Gaza är det lättare att acceptera varför Israel bombar och låser inne. Ser du framför dig städer med bostadskvarter, affärer och myllrande gatuliv, blir reaktionen en annan.
Demoniseringen av Gaza har alltså ytterst ett politiskt och militärt syfte. Jag förnekar inte att det finns beväpnade motståndsmän i Gaza, eller att det smugglas in vapen genom de ökända tunnlarna till Egypten. Men de allra flesta Gaza-bor är som de allra flesta Jerusalem-bor eller Stockholmare eller New Yorkare: vanliga elaka och hyggliga, grälande och nyförälskade, snåla och generösa människor, som ingenting högre önskar än att få leva sina liv i fred, ha ett hyggligt jobb och möjlighet att resa vart man vill när man så önskar.
Det är de människorna Ship to Gaza handlar om och riktar sig till. Vi är inte ensamma om att påpeka det absurda och akuta läget. Chefen för FN:s flyktingorgan på plats i Gaza, Världshälsoorganisationen, Human Rights Watch, Diakonia, Amnesty, den israeliska fredsrörelsen - alla välkomnar de vårt initiativ.
De gör de inte därför att de tror att syftet med Ship to Gaza är att i samarbete med terrorister utplåna staten Israel och förinta det judiska folket. De gör det eftersom de är övertygade om att Ship to Gaza och Freedom Flotilla är ett fredligt, lagligt och humanitärt initiativ som något kan bistå befolkningen i Gaza i det mödosamma återuppbyggnadsarbetet efter kriget, berätta för dem att det finns en omvärld som bryr sig och till våra politiker skicka en tydlig signal: nu får det vara slut på handlingsförlamningen! Det internationella samfundet måste ta ansvar för den folkrätt och de mänskliga rättigheter som det berömmer sig av att försvara.
Mikael Löfgren
Mikael Löfgren är mediekoordinator för Ship to Gaza-Sverige
