Om att prata politik och värva sympatisörer kallas
fiffel undrar jag vart politiken är på väg, skriver
fuskutpekade riksdagskandidaten Sedat Dogru, M.
De senaste dagarna har varit fullkomligt osannolika för mig. Mardröm är bara förnamnet.
Allt började i måndags då flera tidningar skrev om påstått fusk i Moderaternas provval. Enligt artiklarna fanns misstankar om valfusk i andra kommuner i Stockholmsområdet och Haninge var en. Grunden för utpekandet var att jag värvat extremt många nya medlemmar och att många av dem röstade på mig i provvalet.
Ja, det stämmer att jag värvat många nya medlemmar till Moderaterna.
Ja, det stämmer att jag antagligen fått många provvalsröster från dessa nya medlemmar.
Men nej, jag har inte fuskat eller fifflat på något sätt, vare sig i medlemsvärvningen eller i provvalet.
Det enda jag har gjort är att bedriva politik i sann demokratisk anda.
Jag har varit aktiv och berättat om min kandidatur i det kommande valet. Min enkla, men som det visat sig mycket framgångsrika kampanjmetod, har varit att dela ut inbetalningskort med text på mitt modersmål turkiska, precis som jag uppmuntrats till att göra av en partitjänsteman. Dessa inbetalningskort, som jag har hämtat och fått från förbundet, har ett stort antal personer betalat in och medlemsantalet i Moderaterna i Stockholms län har stigit. Kampanjen startade redan 2008 och än i dag hänger mina texter på föreningarnas anlagstavlor.
Acceptansen för politiken och Moderaterna kom i samband med att Fredrik Reinfeldt besökte staden Kulu i Turkiet våren 2009. Turkarna var stolta över statsministern och värdesatte hans besök. För att visa sin uppskattning och sympati var det naturligt att de blev medlemmar. Och allt var som sagt frid och fröjd, tills i måndags. Då kom invasionen. Tv ringde. Tidningar ringde. Jag är oskyldig till allt. Jag var plötsligt hett villebråd för Sveriges alla redaktioner. Jag förväntades ställa upp på intervjuer med frågor av typen: Hur ser du på anklagelserna mot dig? Vad har du fuskat på för sätt? Som vilken normalt funtad människa som helst avböjde jag, med den enkla kommentaren att jag är oskyldig till det som påstås.
Resultatet blev dubbeluppslag i tidningarna med svarta rubriker om Moderaternas misstänkta provvalsfiffel.
Ett antal personer visades på bild och namngavs - rätt likt reportage om grova brottslingar - och i varje artikel finns jag med. Visserligen får jag en chans på slutet att säga att det är fel det som påstås. Men vad hjälper det? Så säger ju alla skurkar. För läsaren blir det bestående intrycket att jag är en del i ett system av politiker som inte följer reglerna.
Reaktionen hos mina nära blev naturligtvis bestörtning. Vänner och bekanta som jag träffade ute undrade vad jag var för en person. Jag blev stämplad som en fifflare. Alla de som stött mig i lokalpolitiken började naturligtvis också undra och bli osäkra. Varifrån kom uppgifterna? Ingen vet och ingen får efterforska.
För mig som politiker var det tydligt att jag i media ansågs skyldig tills motsatsen bevisas. Men hur skulle jag kunna bevisa min oskuld? Ska varenda medlem ringa redaktionerna och säga att de själva fyllt i provvalslappen? Var och en inser det omöjliga.
Artiklarna blev som att hamna i kvicksand. Omöjligt att göra eller säga något, man sjunker bara djupare i allmänhetens ögon.
När mitt enda "brott" var att jag arbetat på precis det sätt som vårt demokratiska system önskar. Jag har pratat politik och jag har värvat sympatisörer. Med en avsikt att göra ett bra val i höst. Om det kan kallas fiffel undrar jag vart politiken är på väg.
