De baltiska länderna befinner sig i sin allvarligaste ekonomiska kris sedan frigörelsen från Sovjetunionen i början av 1990-talet. Stora grupper av befolkningen är svårt utsatta, i första hand arbetslösa, pensionärer, sjuka och ensamstående med barn. Värst är läget i Lettland. Situationen är akut och det är dags för nya lösningar.
De baltiska ländernas problem är i allt väsentligt självförvållade; inga ekonomisk-politiska åtgärder sattes in mot överhettningen och dess följder: skenande priser och löner, urholkad konkurrenskraft och skyhöga underskott i utrikesbalansen. Hushåll och företag är skuldsatta i utländsk valuta. Nu råder djup recession med produktionsfall om 10- 15 procent bara i år.
Estland och Litauen försöker rida ut stormen på egen hand medan Lettland tar hjälp av IMF, Internationella valutafonden, stöttad av EU och vissa länder, bland annat Sverige.

Relationerna med IMF är pressade då IMF stoppat långivningen i det stabiliseringsprogram som förhandlades fram mot slutet av förra året.
I ett normalläge skulle en devalvering av valutan vara vägen ut, ackompanjerad av en inhemsk ekonomisk åtstramning. Men letterna har motsatt sig en valutajustering och försöker återskapa konkurrenskraft och internationellt förtroende med en så kallade intern devalvering, det vill säga nedpressning av produktionskostnaderna genom bland annat rationaliseringar och sänkta löner och priser. Men raset i produktion och sysselsättning spränger det mål för budgetunderskottet som IMF satt upp.
Många internationellt erkända ekonomer ifrågasätter IMF-programmets inriktning och till och med staben i IMF uttrycker tvivel om programmet. Att pressa fram ytterligare åtstramning är varken önskvärt eller möjligt; de sociala kostnaderna blir alltför höga och de politiska institutionernas stabilitet kan äventyras.
Lösningen ligger på annat håll: en övergång till euron snarast möjligt. Inte genom att EU-sidan skapar en genväg. Utan genom att acceptera att Lettland och andra baltiska stater får använda euron under en övergångstid, till länderna är kvalificerade för full medverkan i euro-zonen enligt Maastricht-kraven. Först då ska Lettland bli medlem av Europeiska centralbanken och åtnjuta de rättigheter och skyldigheter som följer av regelverket.
Denna väg har hittills EU-sidan motsatt sig. Består motståndet bör Lettland gå över till euron genom ett eget - unilateralt - beslut. Inget kan hindra Lettland från att ta detta steg. EU-sidan må grina hur illa som helst men kan inte hindra en sådan övergång.
Fördelarna med en sådan lösning är många:
* Åtgärden har legitimitet då även IMF vill ha en snabb euro-övergång
* En nödvändig justering av växelkursen skulle kunna ske i kontrollerade former och vinna trovärdighet
* Återhämtningen från nuvarande djupa recession skulle ske snabbare än enligt nuvarande IMF-program.

Överallt i Europa möter jag uppgiften att den svenska regeringen och de svenska bankerna bromsar en sådan lösning. Finansminister Anders Borg, som är mycket väl insatt i frågan, har en nyckelroll att spela. Skulle SEB:s och Swedbanks kommande kreditförluster på utlåningen i Baltikum vara ett problem - ja då får väl svenska staten gå in med en försäkringslösning eller på annat sätt kortfristigt hjälpa till. I det längre perspektivet mår både Sverige och svenska banker bäst av att de baltiska ekonomierna repar sig snabbt och inte drivs ned ännu djupare i fördärvet.


BENGT DENNIS
Bengt Dennis är före detta riksbankschef och
arbetar nu som rådgivare med inriktning mot Östeuropa.