Vi missbrukar, vi är tjuvar och bedragare. Vi slåss, bär kniv, vi arbetar inte. Och vi romska kvinnor stoppar förstås in varor i våra enorma klänningar. Nej, så är det självklart inte. Men det är vanligt förkommande fördomar om romer som alla känner till. Trots att vi har levt i Sverige sedan medeltiden är det först de senaste 40 åren som vi getts tillträde till det övriga samhället. Men attityderna mot oss ser ut att bestå.

Som romsk kvinna i Täby norr om Stockholm (en kommun där, såvitt jag vet, inga andra romer bor) förföljs jag ständigt av omgivningens blickar. Låt mig ge några exempel på diskriminering. Jag måste, efter ett besök i tvättstugan, tänka på att städa och skura rent som om jag vore från en professionell städfirma. Somliga grannar kontrollerar min städning och verkar inget hellre vilja än att få bort oss från huset. Och dessa grannar vet att jag finns att skylla på - därför kan de själva slarva med städningen. För alla "vet" ju att det är jag som har slarvat. Sådant får en att känna sig som en slav i sitt eget bostadsområde. Några av mina grannar har även gått till hyresvärden i det kommunala bostadsbolaget och påstått att jag och familjen för oväsen och stökar till i tvättstugan. Men den period som vi påstods ha fört oväsen i lägenheten var vi bortresta!

Dessa grannar är dessvärre långt ifrån ensamma med sina föreställningar. När jag går in i en butik är det en regel snarare än ett undantag att jag får butikspersonalens fulla uppmärksamhet. Ibland, när de tassar efter mig, frågar jag om de kan hjälpa mig att hitta en vara. På så sätt försöker jag visa att jag inte är där för att stjäla. Men det är svårt att leva i ett samhälle där man ständigt antas vara en tjuv. Ett ytterligare exempel är när vi ska boka hotellrum. Då vågar vi först inte tala om att vi är romer. Sedan skriver vi noggrant upp bokningsnumret - så att hotellet i fråga inte kan neka oss rum och skylla på platsbrist när vi väl är på plats för att checka in.

På liknande sätt måste hela tillvaron ständigt planeras. Ibland undrar jag om fördomarna beror på rädsla, förakt mot det som är avvikande eller helt enkelt på okunskap. Säger man att romska kvinnor stoppar in varor i sina stora kjolar tillräckligt många gånger verkar det till slut bli en "sanning". Diskrimineringsombudsmannen har fått in flera ärenden som gäller butiker och restauranger som inte släpper in romer. Tre fjärdedelar av alla fall hos DO som rör romer handlar om romska kvinnor. Sällan fälls någon.

Men man ska inte tro att diskrimineringen bara sker av privatpersoner. De senaste fem åren har jag arbetat som kontaktperson för romska familjer i Stockholmsregionen och på en kvinnojour för romska kvinnor. I det arbetet ser jag hur illa situationen är i dag. Missbruk av droger, alkohol och tabletter är utbrett bland romska kvinnor och ungdomar.
Jag får också en uppfattning om myndigheters, många gånger diskriminerande, inställning till romer. Människor som har dålig kunskap om sina skyldigheter och rättigheter hamnar lätt i händerna på enskilda myndighetspersoner, som också de bär på fördomar. Blir man ständigt betraktad som slödder är det ingen gåta varför man blir fientligt inställd till samhället. Förföljelser och trakasserier sätter spår. Myndigheterna har länge sett assimilering - försvenskning - som en lösning. Men assimilering gör inte att vi närmar oss samhället, vi "förvandlas" inte till svenskar.

Myndigheter måste snarare låta fler stödpersoner jobba tillsammans med romska föreningar, alltså vi som jobbar med den romska gruppen i Sverige. Genom att låta oss vara kontaktpersoner kan vi bryta mönstret av missbruk och andra sociala problem som finns inom gruppen. Vi måste bygga broar, och det går bara om vi gör det tillsammans.

Trots att vi i över 500 år har funnits i Sverige finns det alltså fortfarande ett stort glapp mellan romer och resten av landet. En jämförelse jag gör motvilligt är den mellan andra invandrargrupper. De har kommit hit senare, men successivt smält in i samhället. Romer befinner sig alltjämt lägst i status. Dessvärre finns antiziganismen också bland invandrargrupper, inte minst bland människor med rötter i länder där förtrycket mot romer är extra påtagligt.

Men det finns en positiv utveckling som jag, som är född i Finland men har bott i Sverige sedan jag var barn, faktiskt ser. Fler och fler romer börjar bli medvetna om sina rättigheter. Fler reagerar på diskrimineringen och vågar anmäla. Tidigare sågs diskrimineringen av många som en naturlig del av livet. Att antalet ärenden har ökat mycket hos DO behöver alltså inte vara enbart negativt. I år har romernas situation i Italien uppmärksammats en hel del. Toppen av isberget ser vi i länder som Italien, men gör vi inget kommer isberget också fortsätta att växa i Sverige. Samma fördomar finns där som här.

Rosita Grönfors
Rosita är född i Finland, Täbybo och engagerad i Riksförbundet Internationella romska och resande Kvinnocenter.