Inför nästa års val ska väljarna tänka och rösta i politiska block. Ett kallar sig för Alliansen, det andra för De rödgröna. De utgör ett slags politikens maktbolag, hopsatta för att vi ska veta i vilken maktsfär våra röster hamnar och vilken politik vi då satsat på. Man har till och med uppfunnit en blockgräns som väljarna varnas för att överskrida - på den andra sidan finns bara farligheter. Blockledarna vill dock inte att vi ska tänka på vad som händer om ett obehagligt stort antal väljare fattar sympati för ett parti utanför blocken.
Så låt oss göra det. Tänk er att det är söndagen den 19 september 2010, rösterna har just räknats och partiledarna Reinfeldt och Sahlin vandrar in i tv-studion. Vi ger dem två alternativ för utgången av valet.
I det ena har Alliansen erövrat 48 procent av rösterna och De rödgröna 47. De resterande 5 procenten har till-fallit Sverigedemokraterna. Statsminister Fredrik Reinfeldt har vunnit valet, men inte riksdagsmajoriteten. Han vet att Mona Sahlin kräver att han lämnar in sin avskedsansökan, något som han finner orimligt.
Däremot vet han inte hur Sverigedemokraterna kommer att agera. Går de samman med de rödgröna i en misstroendeomröstning fälls han. Om talmannen då, vilket han måste, ber Mona Sahlin kandidera som statsminister, kommer hon att kunna överleva omröstningen under förutsättning att Sverigedemokraterna avstår från att rösta. (Att hon får fler röster mot sig än med sig räcker inte för att fälla henne - det krävs att mer än hälften av riksdagens ledamöter inte vill ha henne.) Visserligen har Sahlin dyrt och heligt lovat att aldrig göra sig och sin politik beroende av Sverigedemokraterna, men det litar inte Reinfeldt på. Sahlins krav på hans avgång saknar all mening om hon inte är beredd att låta sig väljas till statsminister med Sverigedemokraternas tysta eller öppna medgivande.
Så vad säger Fredrik Reinfeldt till tv-kameran? Att han tänker fortsätta att regera i minoritet med sin allians, det vill säga chansar på att den regeringen tolereras av Sverigedemokraterna? Eller att han avser att bredda sin koalition och bjuder in Miljöpartiet till överläggningar om ministerposter? Väljer han det senare får valvakan ett helt annat förlopp och paret Wetterstrand-Eriksson blir kvällens huvudpersoner i en roll jag tror de skulle trivas med.
I det andra alternativet vänder vi på kuttingen och ger det rödgröna blocket 48 procent medan Sverigedemokraterna får behålla sina 5. Nu är det Mona Sahlin som ska avgöra regeringsfrågan. Hon måste säga att hon vill regera, men också att SD inte ska ges något inflytande över valet av statsminister. Det är hon tvungen att säga, inte bara för att hon lovat utan också för att hon inte kan lita på att Sverigedemokraterna inte fäller hennes regering.
Således har hon bara en utväg. Och det är att bjuda in minst ett borgerligt parti att ingå i hennes regering. Därmed spelar hon över bollen på Reinfeldts planhalva. Nu måste han och hans allians bestämma sig för om de är beredda att splittras för att ge Sverige en regering som inte lever på Sverigedemokraternas nåde. Blir svaret nej, tvingas Sahlin till egna uppoffringar, mest troligt att sparka ut Lars Ohly så att anrättningen blir smakligare ur borgerlig synpunkt. Hjälper inte det måste hon gå till huvudmotståndaren Reinfeldt med bud om en stor koalition - kanske en samlingsregering mot rasism och extremism.
En i dagsläget tämligen förutsebar valutgång - att Sverigedemokraterna får mer än 4 procent - kan alltså skapa helt nya och hastigt hopsydda partikonstellationer, som väljarna inte fått ta ställning till.
Det visar på det grundläggande misstaget med blockpolitiken: att försöka göra ett tvåpartisystem av en valordning som är riggad för att fylla riksdagen med partipolitisk mångfald. Partierna vet detta och gör allt de kan för att behålla sin egenart, även om de måste inordna sig i blockstrategin, som uppfattas som den enda vägen till makten. De blir bi-polära, ena hjärnhalvan kvar i partipolitiken, den andra på vinglig stråt i blockpolitiken. Om väljarna blir förvirrade är det inte underligt, inte heller om de söker sig till missnöjespartier med enkla och tydliga budskap. Eller bara ligger kvar på soffan på valdagen.
Därför borde åtminstone några av partierna i dessa block fundera över hur klokt det är att i kampen om rösterna förstora blockmotsättningarna och utmåla varandra som ondskans eller ansvarslöshetens ombud. Det kan ju tänkas att väljarnas förtroende för våra nuvarande riksdagspartier får sig en avgörande törn om valet slutar med att de går i säng med sina värsta fiender.
Kjell-Olof Feldt
