Statistiska Centralbyråns partisympatiundersökning bekräftade i går att Sverigedemokraterna (SD) närmar sig inträdet till riksdagen. SD:s framgångar borde inte komma som en överraskning för de etablerade partierna. Liknande partier har redan triumferat i många andra europeiska länder. Men det är viktigt att komma ihåg att deras inflytande inte begränsas till om de lyckas ta sig in i parlamenten eller inte. De etablerade partiernas valstrategier spelar också stor roll för dessa partiers politiska inflytande.
I en färsk europeisk forskningsrapport, The European Dilemma, undersöks främlingsfientligheten i åtta europeiska länder. Resultatet visar tydligt att främlingsfientliga partiers indirekta inflytande på de etablerade partierna är viktigare än deras direkta inflytande. Rädslan för att förlora väljare till SD gör att de etablerade partierna "tar över" främlingsfientliga partiers program och valpropaganda och framställer sig som minst lika tuffa mot invandrarna som dem. Erfarenheter från andra europeiska länder visar att SD:s eventuella inträde i riksdag inte är lika skadlig som inflytandet av deras partiprogram och främlingsfientliga propaganda.

Sedan ny demokratis inträde i den svenska politiken i början av 1990-talet har de etablerade partiernas anpassning till en alltmer främlingsfientlig politik, som kläs i den politiskkorrekta kravpolitikens täckmantel, blivit en norm. Folkpartiets utspel om kravpolitik i de senaste valen är ett exempel. Det är föga förvånande när moderaternas partisekreterare Per Schlingmann kräver att asylsökande ska skriva under ett kontrakt med staten om att de känner till svenska lagar, regler och värderingar. Detta framförs som omtanke om dessa individer eftersom "hela syftet är att skapa bästa möjliga förutsättningar för människor att etablera sig i Sverige". Om Reinfeldt var bland de få partiledare som vägrat att ge offentlig uppmärksamhet till Sverigedemokraterna visar nu Schlingmann att även moderaterna vill vara med i jakten på främlingsfientliga röster.

Kapplöpningen inför nästa val har bara börjat och det verkar som att de flesta partier inklusive socialdemokraterna har insett att "invandringen" kommer att vara en viktig fråga inför nästa val. Det verkar dock som att den enda potential partierna ser i invandringsfrågan är dess bärkraft för att vinna främlingsfientliga och rasistiska röster. Tuffare tag och "ställa-krav-politiken" växer. Schlingmann och många andra etablerade politiker inom regeringsalliansen verkar stå helt ovetande inför en lång rad forskning i Sverige som visar på stora strukturella problem i landets institutioner, inklusive dess politiska system och partiväsende, som systematiskt hindrar många människor som så oansvarig klumpas ihop som "invandrare" från att just "komma in i samhället".

Alliansens integrationsmodell baserad på kravpolitiken har provats i en del andra länder som Danmark, Österrike, England, Tyskland, Italien och Frankrike. Men i dessa länder har försöken redan havererat. Regeringens nya integrationspolitik är inte bara dum rent politiskt, utan kommer få långtgående konsekvenser för Sverige. Marginaliserade områden skapas inte för att människor från "andra kulturer" bor där. Orsaken är att en utbredd diskriminering - inom till exempel arbetsmarknaden, utbildningssystemet, politiken och boendet - hindrar dessa människor från inflytande i samhället. De "kulturella enklaver" som skapas är snarare ett resultat av politiska beslut här och nu. Men dessa obekväma sanningar blundar de politiska partierna för eftersom de inte ger omedelbara politiska vinster.

Det är dock inte bara alliansregeringen som visar tydliga tecken på införlivandet av den främlingsfientliga och populistiska politiken. Även oppositionspolitikerna bär, med sin tystnad och ibland aktiva medgivande, en hel del av ansvaret för den främlingsfientliga glidningen inom svensk politik. Om den förra socialdemokratiska regeringen av valtaktiska skäl struntade i att ta den strukturella diskrimineringen på allvar, så försöker alliansregeringen nu lägga skulden för allt misslyckande på invandrarna och tidigare regeringar. Det ohederliga inslaget i politiken må ge fler röster men löser inte landets integrationsproblem. Inte heller lyckas politiken att på ett effektivt sätt hantera de säkerhetsrisker som saknad av integration innebär för både Europa och världen.

För att integrationen i Sverige ska lyckas måste politiker oavsett partitillhörighet erkänna den strukturella diskrimineringen som det största problemet. Låt inte främlingsfientliga partier och grupper använda den misslyckade integrationen som förevändning för att forma valdebatten. Svensk politik har inte råd att gå mot en ännu mer exkluderande och främlingsfientlig hållning.