Sannolikt att det var en Natoubåt

Ingen av ubåtsincidenterna under 1980-talet, U 137 i Gåsefjärden 1981 inte undantagen, har föranlett så många stormar i medierna som Hårsfjärden 1982 med det förment avsiktliga utsläppandet av en främmande ubåt efter nära två veckors intensiv ubåtsjakt. Analyserna skiftar från enbart sovjetiska ubåtar (Ubåtsskyddskommissionen 1983) eller enbart Natoubåtar (Ola Tunander ”Hårsfjärden”, 2001, och ”The secret war against Sweden”, 2004) till inga främmande ubåtar alls (kommendör Karl Andersson 1982), för att nu nämna några av debattörerna i den prunkande floran. Senast har Emil Svensson utan nämnvärd framgång försökt gjuta olja på debattens vågor med ”Under den lugna ytan”, 2006, som inte gav några otvetydiga svar på nationalitetsfrågan. Diskussionen har fortsatt främst med det uppmärksammade reportaget av Lars Borgnäs i ”Uppdrag granskning”
3 oktober 2007, som klart tog ställning för och ytterligare underbyggde några av Tunanders slutsatser i vad avser incidenten i Hårsfjärden 1982.
I SvD Brännpunkt tisdagen 2 oktober 2007 försökte amiralerna Per Rudberg, Bror Stefenson och Göran Wallén samt kommendören av 1:a graden Emil Svensson förekomma ”Uppdrag granskning” som dagen därpå skulle redovisa sitt program om ubåtsfrågan. Det framkom inget nytt av de höga sjöofficerarnas inlägg.

Per Rudberg var chef för marinen (CM) 1978–1984. Han var också den siste CM som hade uppdraget att vid en eventuell ockupation av Sverige leda det militära försvaret från en förberedd uppehållsplats i Storbritannien. Bror Stefenson utsågs av ÖB som militär expert i kommissionen. Han var också som försvarsstabschef den som i ÖB:s frånvaro ledde försvarsmaktens verksamhet den ödesdigra natten 12–13 oktober 1982. Det var han som höll fast vid eldförbudet under mörker och senare mitt i natten gav eldtillstånd efter den tydliga utpassagen av en ubåt. Göran Wallén var 1982 chef för operationsledningen i milostaben i Strängnäs och sedermera sekreterare i Ekéus utredning 2001 sedan Ola Tunander avlägsnats från utredningen. Emil Svensson ingick i marinens, sedermera försvarsstabens analysgrupp och var därefter bland annat Carl Bildts förtrogne i ubåtsdiskussionerna med Ryssland under den borgerliga regeringen 1991–94. En imponerande sakkunskap med stora möjligheter att kontinuerligt påverka även politiska analyser och ställningstaganden.

Den aktuella kvällen kom enligt uppgift ett samtal från en Nato-ambassad till försvarsstaben. Sådana samtal antecknas alltid i den krigsdagbok som kontinuerligt fördes i operationsledningen. De aktuella sidorna i krigsdagboken har avlägsnats och inte återfunnits. Alla andra sidor finns kvar. Ljudband med hydrofoninspelningar i området den aktuella tiden lär ha försvunnit eller förvanskats.
Observationer och rapporter som pekar mot att de inkräktande ubåtarna skulle ha haft en västlig nationalitet har regelmässigt bedömts som osannolika och förkastats.
Tack vare Ola Tunanders forskningar, senast redovisade i rapporten ”Spelet under ytan” (ingående i forskningsprogrammet ”Sverige under kalla kriget”) ser det nu ut som om dimmorna äntligen lättar över Hårsfjärden, där sikten i oktober 1982 ändå var ganska god. Efter intensiva dimridåer från inblandade parter har händelseförloppet blivit alltmer diffust och svårtytt. Det förefaller nu ändå alltmer sannolikt att ubåtar från Nato då fanns i våra inre vatten och att den ubåt som med säkerhet observerades utlöpa över minlinjerna i Danziger Gatt var en natoubåt.

Under mina år som chef för Stockholms Kustartilleriförsvar satsade jag stora resurser för att tvinga upp en främmande ubåt. Då var det för mig egentligen ointressant vilken nationalitet den hade – min uppgift var att avvisa kränkningar av det territorium som jag hade ansvaret för. Men det är klart att jag då, liksom senare, försökte bilda mig en uppfattning i nationalitetsfrågan och jag instämde vid den tiden i allt väsentligt i ubåtsskyddskommissionens uppfattning: allt pekade mot Warszawapakten.
Här har emellertid Ola Tunanders forskningar skapat nya förutsättningar för bedömningen av de främmande ubåtarnas nationalitet.
Detta är särskilt påtagligt när det gäller incidenterna vid Mälsten i oktober 1982. Tunander ger en för mig mycket trovärdig bild av händelseförloppet, som resulterade i att en ubåt från väst tilläts utpassera medan våra mineringar hade ålagts eldförbud.

Rudberg, Stefenson, Wallén och Svensson säger i sitt inlägg till SvD Brännpunkt bland annat om vad man kallar ”konspirationsteorierna”: ”Dessa debattörer har kommit långt från verkligheten och är vilse i sina fantasifulla teorier” och ”att det inte finns några trovärdiga indikationer på att Natoubåtar under 80- och 90-talen varit inne på svenskt territorium.” Diskussion är alltså överflödig, den leder bara vilse. Det är starka ord som förvånar i sin rigiditet och brutala ovilja att diskutera frågan och sakligt bemöta motargumenten. Tunander nämns inte vid namn i det här inlägget, men har desto mera intensivt kritiserats i andra sammanhang med ett tydligt syfte att undergräva hans vetenskapliga auktoritet i allmänhet och vad gäller ubåtsfrågan i synnerhet.
Sådant öppnar bara för så kallade konspirationsteorier. Jag vill inte tro att mina vänner i flottan medvetet ljuger eller vilseleder, men det är ändå mycket som förvånar i den här frågan.

LARS HANSSON
Lars Hansson är pensionerad överste av 1:a graden och var chef för Stockholms Kustartilleriförsvar mellan 1982 och 1985.